Edvard Unsgaard hade förstås aldrig jublat offentligt om en rar skåning hade kommit ångande för att städa bort träck i hans trappuppgång under sabbaten.
INTEGRATION
Det krävs ett visst spottavstånd till en stum, ansiktslös klass för att man ska uttrycka sig så glatt nedlåtande som den moderata pressekreteraren. Det krävs ett tydligt "vi" och "dom". Och ett sådant finns, sedan Sverige blev ett stort invandrarland.
Den svenska arbetsmarknaden är djupt segregerad längs etniska linjer. Invandrare städar. Svenskar städar i princip bara om invandrare saknas. Många svenskar tycks ta för givet att segregationen mest beror på invandrarna: de kan inte språket, saknar utbildning eller framåtanda.
Det är lite mer komplicerat än så.
Ifau, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, kom nyligen med rapporten "Sådan chef, sådan anställd? Rekryteringsmönster hos invandrade och infödda chefer."
Det är en viktig studie; Chefers etniska preferenser är illa utforskade i Sverige. I USA, däremot, har man gjort läxan och exempelvis avslöjat att butikscheferna inom ett stort företag sorterade jobbsökanden efter hudfärg och etnicitet. Cheferna anställde mest folk som liknade dem själva.
Den svenska studien koncentrerar sig på invandrare från länder utanför västvärlden, den grupp som har det absolut svårast på arbetsmarknaden. Västlänningar (det handlar mest om nordbor, förstås) klassas i sammanhanget som "svenskar".
Resultatet följer den amerikanska logiken: svenskar anställer helst svenskar, invandrare väljer invandrare.
Varför? Det har mycket med information och riskkalkyler att göra, tror forskarna. Chefer hittar folk via personliga nätverk. Och de tror att de är bättre på att värdera kvaliteterna hos en figur som liknar dem själva.
En invandrare har, visar det sig, större chans att anställas av en svensk chef om de har jobbat ihop tidigare. Men han hade haft ännu större chans om han varit svensk. Oavsett meriter.
Forskarna diskuterar inte fördomar, men de finns förstås.
Det har visat sig i andra studier att det är svårt att ens få komma på intervju om man heter Ahmed. Man kan vara född i Orsa och distriktsmästare i nyckelharpa, man blir inte uppringd ändå.
Eftersom den absoluta majoriteten chefer i Sverige är svenskar innebär detta etniska sorterande förstås att det är betydligt svårare för invandrare än för svenskar att få jobb. Men när politiker talar om "integration" handlar det nästan bara om vikten av att invandrare aktiverar sig, att det skapas drivkrafter så att de "tar sig ut på arbetsmarknaden".
Det talas inte precis ivrigt om att svenska chefer och företag drar upp vindbryggan när en utomeuropé närmar sig med sitt cv.
Problemet är alltid "dom".
Arbetsmarknaden skulle bli mycket mer tillgänglig för nya svenskar om fler chefer med invandrarbakgrund tillsattes. Politiker kan förstås inte tillsätta chefer i privata företag - som är sämst på att anställa över etniska gränser - men politiker kan bilda opinion.
Så gör det.
Och det finns, av Ifau-rapporten att döma, all anledning att fortsätta laborera med "instegsrabatter" och praktikplatser. Kontaktytor måste skapas, informationsunderskott minska.
Naturligtvis är det bara bra att det finns okvalificerade jobb i ett land med stor invandring. Men en invandrare ska inte behöva jobba i sin kusins städfirma bara för att alla chefer inom hennes egentliga yrke är mentala dalahästar.
En sådan "arbetslinje" är faktiskt inte så mycket att hurra för, hur fint det än glänser i Edvard Unsgaards trapp.
