Tack och lov för att det finns brittisk och amerikansk tv. Svensk tv görs av allt att döma av dumskallar för dumskallar.
Jag är inne i en Houseperiod. "House, MD", tv-serien. Jag har inte följt den så noga, men plötsligt åkte jag dit ordentligt och knaprade i mig de två första säsongerna på några dagar. Säsong tre har jag bara börjat nalla på och fyran ligger jungfruligt blänkande i sitt plastytterhölje.
"House" är gjord av människor som tar sig själva och sin publik på allvar.
De proppfyller manus med medicinska termer och latinska ord som ingen utom läkare är bekanta med. De tror på publikens intelligens och nyfikenhet - tror inte att vuxna, mer än barn, vill ha färdigtuggat snömos, utan att vi faktiskt kan hantera information som vi inte helt behärskar. Därför att det är spännande. Spännande att utmanas.
Lägg därtill att i synnerhet doktor House, men även de andra huvudkaraktärerna, är komplexa. Och att moraliska dilemman presenteras utan att lösningen skrivs publiken på näsan.
Saker som är svåra får vara svåra.
USA kan göra hur bra tv som helst, numera. Britterna har alltid kunnat, och kan fortfarande. Ta bara "Doktor Who", en serie som går på BBC. Vid första påseende tycks det vara knasig science fiction för barn. I själva verket är serien långt mera sofistikerad och tänkvärd än den vuxnaste svenska vuxenserie.
Svenska tv-serier är "Doktor Whos" motsats. De ger sken av att vara vuxna och seriösa. Men de är dummare än tåget.
Svenska programmakare tycks lida av övertygelsen att tv-tittarna bryter ihop om karaktärerna säger något som är mer kvalificerat än de vardagsrepliker som utbyts mellan uttråkade främlingar i en busskö.
Eller så har man förväxlat realism med banalitet. Inte fattat att drama faktiskt har med dramatik att göra, att bra dramer säger något om det mänskliga tillståndet genom att förstora eller förvrida aspekter av det. Genom att dramatisera, kort sagt.
Ingen riktig människa är lika genial, genomskådande, snabbkäftad och ädelt djävlig som doktor House. Han är likväl akut mänsklig.
Svenska tv-hjältar är bara terminalt tråkiga. Allihop. Varenda Wallander och Beck, varenda Persbrandt- och Kjell Bergqvist-inkarnation. Ty att vara sur och bakis i skrynklig jacka är inte nödvändigtvis samma sak som att vara komplex.
Dessutom är skådespeleriet sämre än i tv-reklamfilmer. Kända skådespelare spelar sig själva och resten av ensemblen består uppenbarligen inte alls av skådespelare, utan av släktingar och vänner till regissören, eller onda utpressare av densamma.
Svenska programmakare ligger förstås på pluspoäng redan innan de börjar filma: de är ju svenska. Svenskar gillar att se svenska serier för att de är svenska. Och de är vana vid att de är kassa. De tittar ändå.
Svenska recensenter är fosterländskt vänliga, ibland lika varsamma som om de vårdade den sista dronten.
Så ingen behöver anstränga sig. Och det gör ju ingen.
Och så spökar Ingmar Bergman. Seriemakarna tycks ständigt famla efter Fårötungsinne. Fårötystnad. Men Bergmans universum var unikt och stenhårt stiliserat. Knappt en gnutta vardagsrealism, men djupt mänskligt.
Jag råkade växla från "House" till SVT:s "Morden" för ett tag sedan. Jag försökte faktiskt uthärda det grådaskiga kvasibergmanska sölet. Men sedan kom den, repliken:
- Man kanske skulle ta sig en stänkare.
Och då kände jag att svensk tv verkligen var som bäst på den gamla goda tiden. Då det åtminstone fanns pausbild.
