Se, nu krypa gubbar upp ur vrårna, upp ur vrårna. Smyga, skvallra, leka mosa Mona, mosa Mona. Tipp, tipp, tapp.
Förra veckan kommenterade Göran Persson de rödgrönas motgångar. "De får skärpa sig och jobba hårdare," sade han. Och filosoferade kring vänsterns övermod: "Det kanske var så att man ganska länge trodde att man hade det här som i en liten ask - men så är det inte."
Några veckor före valet hade det förstås varit lämpligare om Persson hade andats optimism och demonstrerat sitt fulla förtroende för Mona Sahlin. I synnerhet som hennes förtroendesiffror redan är en sorgesam historia för Socialdemokraterna.
Men Perssons övertramp är faktiskt litet i förhållande till vad två andra herrar hade för sig i söndags.
Kjell-Olof Feldt förklarade för Expressen att det rödgröna samarbetet är åt skogen. "Det stora problemet för Socialdemokraterna är samverkan med Vänsterpartiet," sade den förre finansministern. Han tillade: "Att man inte kommit med ett valmanifest tre veckor före valet tyder på att man har stora problem."
Och så var det den gamle porrklubbspajasen Björn Rosengren som både i Agenda och med Aftonbladet pratade om de rödgrönas problem. Och om Mona Sahlins framtid efter en valförlust: "Ett tag tror jag att hon sitter kvar, men jag tror knappast att hon leder en valrörelse till."
Att en partikamrat frammanar bilden av Mona Sahlins rygg, när hon lämnar sin post, är häpnadsväckande. Bara att leka med tanken, sätta ord på den offentligt, är att ge partiledaren en förlorarstämpel. Det är att putta henne närmare utgången.
Det är att bryta mot ett enormt tabu.
I Agenda visades ett reportage om LO-män som "inte gillar Mona" och som grunnar på att byta block. I samma reportage intervjuades Anna Ljungdell, ett valkampanjande kommunalråd. Hon stod i det strilande regnet bland valstugorna i Nynäshamn och sade att "många står och vacklar", att de gillar Reinfeldt och Borg, men inte deras politik. Det är dem Socialdemokraterna nu måste övertyga, sade hon.
Ja, lycka till med det, när gamla partipampar berättar för alla som vill lyssna att Sahlin och de rödgröna är förlorare med stora problem.
Björn Rosengren och Göran Persson har till och med mage att säga att det viktiga nu är att "mobilisera" så att sosseväljare reser sig från sina mytiska sofflock.
Snyggt mobiliserat, grabbar! Ge tecken åt varenda vacklande LO-man som "inte gillar Mona" att det - gör inte ni heller.
Det är ingen tvekan om att Mona Sahlin och de rödgröna har rejäla svagheter och problem. Det är inte poängen. Poängen är att Göran, Kjell-Olof och Björn inte hade kritiserat Pär Nuder på det här sättet om han hade efterträtt Persson. Antingen hade de hållit klaffen eller så hade de stöttat honom. För de hade så lätt kunnat sätta sig in i hans slipsförsedda ångest.
Och de hade förstått att det inte är helt lätt att vinna ett val mot slipade killar som Fredrik och Anders, som har visat regeringsduglighet och klar viljeinriktning och som har högt förtroende bland folk.
Men Mona Sahlin undergräver de som om ingenting var naturligare. Och man undrar hur mycket och hur ofta hon har undergrävts internt under sin partiledartid.
Men man undrar inte varför arbetarrörelsen har kallats "den röde patriarken".
