Människor som aldrig har bantat får det att låta så salladsknaprigt enkelt att bli en smal människa. Ät mindre! Motionera mer! Vi som alltid har bantat, betraktar deras välvilliga nyllen med krigsveteranens härjade blick. Det är ingen idé att försöka förklara; vi är som olika släkten.
Vi är faktiskt som olika släkten - mer än vi kunnat ana.
Erfarna bantare vet en sak: det svåraste är inte att gå ner i vikt, utan att hålla sig kvar där nere. Ät 600-800 kalorier om dagen och du kommer garanterat att avsmalna. Snabbt. Men sen, när du ska återgå till "ett normalt liv" - det är som förgjort, för de allra flesta. De börjar stadigt tjockna igen.
Dålig karaktär? Nej, nya forskningsrön, som togs upp i en artikel i New York Times i julhelgen, tyder på att bantarens stora problem är att hon har en oanat smart kropp, en kropp som efter viktnedgång lägger allt krut på att äta upp sig igen.
En studie av 50 överviktiga australiensare 2009, visade på intressanta kroppsliga förändringar när de hade bantat ner sig cirka 14 kilo. Ännu ett år efter bantningen betedde sig deras kroppar som om de svalt. Organismen var försatt i akut ät!-läge. "Hungerhormonet" ghrelin var förhöjt. Halten av leptin, ett hormon som minskar aptiten och ökar ämnesomsättningen, hade sjunkit. Organismen var med andra ord riggad för att samla på sig maximalt med kalorier, och sedan hålla fast vid dem.
Fynd från USA pekar i samma riktning: de som lyckas hålla sig smala efter att ha bantat, lever på andra villkor än de som alltid varit smala. De kan inte äta lika mycket. Motion lönar sig inte lika bra. Om de äter som en normalsmal, kommer de att gå upp i vikt. Om de motionerar kommer de att bränna färre kalorier än sina mer sparrisartade vänner.
Dessutom har neurologer upptäckt att hjärnorna förändras hos ex-bantare. De blir mer exalterade än andra när de ser en chokladask - och för säkerhets skull har deras förmåga att motstå frestelser skruvats ner.
Deprimerande? Japp. Men samtidigt: man måste ge sin kropp en eloge för att den är så förunderligt påhittig och beslutsam. Och det är ju inte så att den vill att man ska vara tjock. Smala människor som förlorar rejält i vikt drabbas av samma kalorispararsyndrom. För allt handlar förstås om kroppens uråldriga och livsviktiga försvar mot svält. Den kan inte hjälpa att den föddes in i ett överflödessamhälle där ett försvar mot övervikt hade varit betydligt mer användbart.
Om devisen "en gång bantare, alltid bantare" stämmer, kan man inte överskatta vikten av att barn äter vettigt. Men de, och deras föräldrar, slåss mot allt sämre odds.
I USA är mellan 15 och 33 procent av barnen feta. Den amerikanska livsstilen är påtagligt galen. Jag minns ett reportage från USA, när det första Ikea-varuhuset just hade öppnat. Det är omkring tjugo år sedan. En skrattande svensk i personalen berättade att kunderna tyckte att svenska dricksglas var så löjligt små att de köpte glasvaser att dricka ur, i stället.
Sedan dess har svenska glas också blivit större. Liksom tallrikarna. Och chips- och godissäckarna. I Sverige är "bara" 2 procent av barnen feta, men mer än var tionde är överviktig.
Barnfamiljer är en stark samhällsgrupp. Men sin konsumentmakt kunde de använda bättre.
