I går, på Aftonbladets kultursida, skrev Andreas Malm en friskt fläktande anklagelseakt mot de vänsterdebattörer som kritiserar Natos bombningar i Libyen - eller snarare, som kritiserar västmakternas skumma, dolda motiv för att bomba i Libyen. Västvärlden har aldrig nobla motiv, enligt denna skola: Sverige, exempelvis, vill egentligen bara sälja Jas. Sarkozy vill egentligen bara spela hjälte. Och så vidare. Ingen bryr sig ett dyft om de stackars libyerna, och varje vänsteridealist med självrespekt bör därför ta avstånd från detta solkiga och förljugna företag.
Det intressanta med en sådan ståndpunkt är förstås att den i högsta grad reducerar libyerna till oviktiga bifigurer.
Struntsamma om det är bra för dem att Khadaffi-styrkorna bombas. Det viktiga är den moraliska kampen mellan västvänstern och väst-kapitalismen, alias USA.
Det bästa exemplet på vänsterfixering vid USA är Lars Ohly och hans syn på kriget i Afghanistan. Han hävdar på fullaste allvar att talibanerna är onda därför att USA är i Afghanistan och liksom injicerar ondska. Om bara USA åker hem igen kommer alla snart att upptäcka att talibanerna är reko killar och genuina flickskoleentusiaster.
Det synsättet är förstås en förolämpning mot afghanerna. Det är som att säga: de är ingenting i sig själva, deras uppträdande är bara en funktion av västerländskt inflytande. Vi kan göra dem onda - och vi kan göra dem goda.
Det är inverterad missionsverksamhet. Förr åkte man dit för att civilisera dem, nu ska vi civilisera dem genom att åka hem. I båda fallen är vi subjekten.

Det finns i regel en högervariant av vänsterns neuroser. Följaktligen finns det en höger som tycker att allt USA gör är underbart rätt och tjusigt.
Det var särskilt tydligt under Busheran, när Irakkriget stod i fokus. Då radikaliserades pro- och antiamerikanismen.
Svenskar- i synnerhet svenska män - har aldrig debatterat skatter eller socialförsäkringar, eller något annat svenskt, med den frenesi de lade ner i debatterna om USA:s själ. Det var mer än politik - det var personligt. Ett kammarspel, ett familjedrama. Ett tag fick jag för mig att de män som idoliserade sina fäder också idoliserade USA, medan de män som hade ett trassligt förhållande till sina farsor, demoniserade USA. Som om det var familjeterapi de sysslade med, snarare än politik. Klart är att ingen var påfallande intresserad av själva irakierna.
Högern hade visserligen höga förväntningar på irakierna, men de var av västcentrerad art.
Högern hade kommit fram till att irakierna var angloamerikanska liberaler med lösmustascher. Så fort västkoalitionen dånade in i Bagdad skulle infödingarna riva av sig sina orientaliska läppbeklädnader och börja bete sig normalt, det vill säga som liberala demokrater av västerländskt snitt.
Pappa Georges framgång hängde på att det var så, så då var det så.

Just nu verkar väst mindre självcentrerat än vanligt. Det är som om vi verkligen bryr oss om tunisier, egyptier och libyer. För deras egen skull.
Fast samtidigt som Sarkozy bombar för frihet, har slöjförbud införts i Frankrike. Det är så med västerlänningar, märker man: man får ta det onda med det goda.