För du är ju kristen. Ja, ja, jag struntar helt i om du är ateist, har gått ur Svenska kyrkan eller aldrig har besökt en gudstjänst. Du är enligt min generösa definition kollektivansluten till tokkristenheten.
Efter terrordådet har muslimer på vissa håll kollektiviserats på ett sätt som vore skrattretande om det inte var så beklämmande. Radions "Studio ett" hade i tisdags ett inslag med rubriken "Måste muslimer be om ursäkt?". Samma kväll, i SVT:s "Debatt", satt svenskar med ursprung i den muslimska världen och argumenterade mot premissen att Sveriges drygt 300000 muslimer är en armé av klonade självmordsbombare.
Det är lika befängt, egentligen, som det hade varit att köra programmet "Måste kristna be om ursäkt?" efter Knutbydåden, eller att få en grupp svenska män, ledda av ateisten Fredrik Reinfeldt, att intyga i teve att de inte är exakt som Knutbypastorn.
Nå, public service hade förstås gott uppsåt med sina program. De ville problematisera och provocera fördomsfullhet.
De riktiga huvudfotingarna är de som - lika lyckligt blodtörstiga som SD-twittraren Alexandra "Äntligen!" Brunell - anar ett krig mellan "svenskarna" och "muslimerna". Krönikören Ulf Nilson skissade, i tisdagens Expressen, snarast upp konturerna av ett kulturkrig mellan mellan fredliga, toleranta svenskar och krigiska, ivrigt barnalstrande muslimer. Nilson missade den pikanta detaljen att hans egna, "pursvenska" ord dröp av krigiskhet och intolerans.
Existenser som dessa är intressanta. De resonerar ju likt självmordsbombaren:
Alla i fiendelägret är i grunden likadana - en klump, inte unika individer. Därför kan jag avsky dem urskillningslöst.

Den likheten är ingen slump. Av Säpos rapport om "våldsbejakande extremistisk islamism", som kom i går, framgår det att en del av dem som blir extrema islamister har tillhört någon annan extrem grupp först. Till exempel vit makt-rörelsen.
Enligt Säpo finns det konstant runt 200 extremister med islamisttomtar på loftet i Sverige. 200. Alltså omkring 0,05 procent av Sveriges muslimer.
Sverige är det tredje vanligaste födelselandet bland dessa fanatiker. Den typiske extremisten växer alltså upp i Sverige.
Han är ung, spänningssökande, fascinerad av våld och "lägereldsromantik". Han får inspiration främst genom att hänga på internationella, extremistiska nätsajter.
Han är lika kass på religionskunskap som medlemmar av extrema kristna sekter brukar vara. Han är våldsbejakande. Men bara om han tillhör de extremaste av de 200 extrema går han från ord till våldshandling.
Han är allt annat än en vanlig svensk muslim.

Den våldsbejakande islamistiska extremismen i Sverige utgör ett reellt säkerhetshot. Den får sin essentiella näring från den fanatiska feber som råder bland grupper i en rad odemokratiska, oupplysta stater. Men extremismen är alltså delvis Made in Sweden. Det är svenska pojkar och unga män som radikaliseras - en process som underlättas av segregation, arbetslöshet och politisk polarisering.
Det här hotet kan motarbetas på olika sätt, inte bara av samhällsinstitutioner som skola, säkerhetstjänst och regering, utan av alla individer i samhället.
Alla som håller huvudet kallt, som försöker undvika "vi och dom-tänkande" och som ser konstruktivt på samtidens utmaningar, kan verka som helande krafter.
Alla som går igång på att avsky "muslimerna" och som på sverigedemokratiskt manér tänker i termer av kulturkrig, är en väsentlig del av problemet.