Maria Wetterstrand önskar att Fredrik Reinfeldt vore lite mer optimistisk inför Köpenhamnsmötet. Men han har skäl att se deppig ut.
I går skrev Wetterstrand i Expressen att det finns skäl att se med tillförsikt på Köpenhamnsmötet. Men hon fruktar att klimatmötet i värsta fall ska "gå åt helvete - och att världens ledare försöker framställa det som att det gick bra".
Hon tror att Reinfeldt spelar deppig just nu för att kunna dansa ut efter de sista nattmanglingarna med slipsen över örat och fingrarna i churchilleska V-formationer.
Oavsett resultat.
Överge dessa lömska trick, tycker Wetterstrand, och inspirera i stället världen med din blågula optimism.
Men det finns dessvärre skäl att deppa, även om man av naturen är en gladare lax än Fredrik Reinfeldt.
Kinas hemmasnickrade "energiintensitetsmål", som levererades förra veckan, duger inte, hur historiskt det än är.
Och det finns inget skäl att glädja sig åt USA:s provisoriska löfte att minska utsläppen med 3- 5 procent till 2020, jämfört med 1990 års nivåer.
Det är ett skambud. Världens utsläpp måste ner med mellan 25 och 40 procent till 2020 för att tvågradersmålet ska vara inom räckhåll. Och USA är förstås världens rikaste, värsta utsläppare.
Det är allt lite förvånande att Maria Wetterstrand tycker att sådana tilltag är tillnärmelsevis positiva. Hon reserverade sig ju när riksdagens Klimatberedning föreslog att Sverige skulle minska sina utsläpp med över 30 procent. Otillräckligt, tyckte Wetterstrand.
Men hon menar väl att det är bättre än under Bush. Och det är det ju. Men är det gott nog?
Barack Obama använde sitt första år och sitt förtroendekapital till att driva sjukförsäkringsfrågan. Under hans presidentskap har andelen amerikaner som inte tror på en människoskapad växthuseffekt ökat från 56 till 64 procent.
USA: så stort, så rikt, så dumt.
Nå, Wetterstrand har kanske rätt: diplomater och ministrar kanske borde komma till Köpenhamn med konstruktiva leenden på läpparna. Men det är lättare sagt än gjort - av rent taktiska skäl, om inte annat. Reinfeldt, exempelvis, har EU:s förhandlingsposition att tänka på. EU har beslutat minska utsläppen med 20 procent till 2020 - men man lovar att höja budet till 30 procent om andra stora aktörer spelar boll.
Det gäller alltså för EU att inledningsvis se väldigt moraliskt högtstående ut i toppmöteslokalerna, samtidigt som man utstrålar envishet och en viss sorgsenhet över mänsklighetens skröplighet.
Och hoppas att andra höjer sina bud.
Laget inför Köpenhamn är "oändligt mycket bättre" än vid Kyotoförhandlingarna, skriver Wetterstrand. Så är det, förvisso. Klimatmedvetenheten har ökat enormt sedan dess. Men, återigen, är det förbättrade läget gott nog?
Nicolas Stern, fader till Sternrapporten, är försiktig optimist och tror att världen kommer att ta tillfället i akt i Köpenhamn.
Klimatdebattören George Monbiot är tvärtom pessimist. Han fruktar att klimatförhandlingarna efter Köpenhamn förvandlas till en evig Doharunda som snurrar jorden runt, år efter år, utan resultat och energi.
Kan klimatlarmen bli så "business as usual" att världen börjar rycka på axlarna åt dem? Det förefaller otroligt, men å andra sidan är det lätt att vara fången i det korta perspektivet. Klimatet kanske kan bli "ute" igen. Och mot den bakgrunden är det bättre med ett halvdåligt, bindande avtal än inget avtal alls.
Sedan kan man ju hoppas att USA växer upp och skriver på i efterhand. Och efter ett tag reglerar man siffrorna så att det blir mer bett i nedsläppstakten.
Fast jag är mer lagd åt hårda tag. Gröna tullar mot klimatbovar - och därmed jämt.
