En totalförlamad kvinna i respirator vill få hjälp att dö.
Rent mänskligt är det ett enkelt beslut: ske hennes vilja.
Men hennes fall ställer frågan om aktiv dödshjälp på sin spets.
dödshjälp
I detta tragiska fall handlar det om att avbryta en behandling, inte om att ge en dödlig injektion. På så vis liknar det mer passiv än aktiv dödshjälp.
Men att stänga av en respirator är likväl en aktiv handling. Vårdaren som kopplar bort respiratorn skulle bli delaktig i självmord. Det här fallet kan på så sätt ses som länken mellan passiv och aktiv dödshäjlp.
"Är det rätt att avbryta en livsuppehållande behandling som patienten inte längre vill ha?" lydde webbfrågan på Expressen.se i går. 96 procent svarade "ja".
Medkänslan dominerar. Och rent principiellt ser nog många detta som en fråga om patientmakt: läkaren, sjukvården, staten, ska inte bestämma över en medborgares kropp.
Patientmakt är det nya honnörsordet i vårddebatten. Den moderna medborgaren är inte längre doktorns underdåniga objekt; patienten har skrudat om till "vårdkonsument" - ett annat honnörsord.
Politiker vill sätta patienten i centrum, ge henne inflytande och valfrihet. Vi shoppar vård. Och det är antagligen bara en tidsfråga innan det börjar framstå som självklart att vi ska kunna shoppa aktiv dödshjälp.
Statens medicinsketiska råd föreslog redan i fjol att dödliga läkemedel ska kunna skrivas ut till svårt sjuka.
Men här lurar faror. Rättigheter och möjligheter kan övergå i tvång. Av någon anledning kommer jag att tänka på tandblekning. För några år sedan sågs det som knasigt. Snart nog blev det vanligt. Och även om inte alla bleker, har toleransen för bruna tänder minskat gravt.
Vill man nå samhällstoppen i dag måste man ha ett polerat garnityr.
Om aktiv dödshjälp blev en rättighet, finns risken att vi med tiden skulle börja se mer snävt på vad som är ett liv värt att leva. Varför gå omkring och vara svårt sjuk, ha ont och behöva hjälp, när man kan vårdshoppa sig ur eländet?
"Rätten till en värdig död" heter en svensk förening som slåss för aktiv dödshjälp. Dess ordförande, Gunnar Hagberg, sade i fjol till tidningen Dagens Medicin att "många äldre tycker att deras livskvalitet försämras dramatiskt. De hör sämre, ser sämre, har ont i leder och muskler... Många är också väldigt ensamma... Om man i det läget vill ha hjälp med att avsluta sitt liv på ett värdigt sätt ser jag inget fel med det."
"Värdighet" är ett nyckelbegrepp för dödshjälpsförespråkare. Den schweiziska självmordskliniken heter Dignitas, lagen som tillåter dödshjälp i Oregon, USA, heter "Death with dignity".
Motsatsen till värdigt är ovärdigt. En synonym till ovärdigt är skamligt. Föreställningen om "en värdig död" implicerar att det finns skamliga livstillstånd. Och ser man så på saken, har man börjat frikoppla människan från människovärdet. Man har börjat ta avstånd från den grundläggande och extremt civiliserande tanken att en människa har ett inneboende, okränkbart värde som aldrig kan tas ifrån henne, oavsett hennes egenskaper, oavsett hennes förmågor.
En sådan utveckling ligger helt i linje med konsumtionssamhällets segrande idé om att man köper sig status - värde - värdighet. Och den är oroväckande.
Jag hoppas att kvinnan i respiratorn får sin önskan uppfylld. Det vore det humana. Och om några år kommer jag kanske att hoppas att någon som jag läser om, som har ALS, ska få hjälp att dö. För att det vore det humana.
Men ett ordspråk gör sig påmint: vägen till helvetet är kantad med goda föresatser. Jag är inte så säker på att vi är på väg mot ett mer humant samhälle.