Hundratusentals svenskar definieras som invandrare i sin egen födelsestad. Och när de får barn, blir barnen ”andra generationens invandrare” i myndigheters ögon. Vad säger det om Sverige?”
Jag är född i Stockholm och älskar Stockholm innerligt. Inte på grund av att staden är "vacker" eller "har skärgården inpå knuten" eller något annat turistsocker. Jag älskar varenda ranglig papperskorg på ett uttråkat, tryggt och självklart vis. För jag äger Stockholm och Stockholm äger mig.
Tänk om en svensk plötsligt, mitt på Sergels torg, skulle kalla mig "invandrare". Eller fråga mig vilket land jag kommer ifrån. Eller säga: "Vilken bra svenska du talar!"
Det skulle vara, föreställer jag mig, som att få varenda minne och erfarenhet, faktiskt min identitet, ifrågasatt. Fingrad på. Skändad.
Men - att jag tänker så, säger i sig en del om hur osunt viktig etniciteten är i Sverige.
Tidningen Sydsvenskan har gjort en undersökning vid några av Malmös gymnasieskolor. Den visar att mer än var fjärde elev som är född eller uppvuxen i Sverige inte bemöts som svensk.
I en artikel i tidningens serie om svenskhet berättar 18-åriga Sahar Torabi att hon ständigt får komplimanger för att hon inte bryter. Men hon är född i Malmö.
"Det som irriterar mig," säger hon, "är att vi som kallas för invandrare egentligen inte har något gemensamt mer än att vi har invandrat."
Journalisten påpekar att hon själv säger att hon har invandrat, trots att hon är född här. Sahar svarar:
"Ja, till slut tänker man själv så."
Det kan man kalla skändad identitet.
Sahar hoppas att det ska bli annorlunda för hennes eventuella barn. Men hur troligt är det?
Man skulle kunna tro att Rasbiologiska Institutet fortfarande var en ärevördig institution i Sverige. Och att svenskar är ett gäng amatörrashygienister som går omkring och tvångsmässigt klassificerar folk efter grad av svenskhet: svensk, invandrare eller "blandad".
Rasbiologiska institutet är nedlagt. Men vi har andra myndigheter som sorterar oss. Det finns "invandrare" och så folk med "utländsk bakgrund", alltså de som är utrikes födda eller födda i Sverige, med två utrikes födda föräldrar. Tidigare räckte det med att en förälder var född utomlands för att ens svenskhet skulle upphöra.
Och så finns det "andra generationens invandrare", alltså svenskar som i praktiken betraktas som invandrare i sina egna födelsestäder. Sådana som Sahar Torabi.
SCB säger sig undvika att använda den termen, men gör det ändå, ibland, i vissa rapporter.
Det übersvenska svaret på varför vi behöver etnisk klassificering är förstås: Vi behöver statistiken. För vetenskapens skull! Men i hur stor utsträckning har vi verkligen nytta av statistiken – och hur mycket handlar det om att Sverige, ett omoget, etniskt fixerat invandrarland, har ett behov av att kvantifiera, definiera – och problemati- sera – det icke-svenska?
För att söka bevara det svenska Sörgården som aldrig var.
I Nordamerika använder man etnisk registrering. Men där får man definiera sig själv som man vill. Om man vill. Det verkar faktiskt sundare än att svenska myndigheter hjälper arméer av svenska amatörrashygienister att sortera (bort) sina medmänniskor.
