MAT
Svenska konsumenter knyter sig i ångest bakom kundvagnarna i mataffären. De är rädda. Rädda för livsmedelsbranschens knep, rädda för tillsatser, rädda för - maten.
Det är rätt patetiskt. Fast samtidigt rätt smart.

En studie vid Stockholms universitet visar att svenskar har livsmedelsångest. Varför, egentligen? Vi är oförskämt friska. Medellivslängden är i breda slängar 150 år och folk avlider påfallande sällan av gammal mjölk eller transfettsot. Till och med våra mormödrar, som helt praktiskt ansåg att brödmögel var nyttigt pennicilin, stred mot liemannen med betydande framgång.
Men människan är troligen riggad att vara misstänksam mot föda.
Åtskilliga grottmänniskor måste ha gått åt innan våra förfäder lärde sig att skilja de nyttiga bären från de dödliga. Och de största optimisterna, de som hungrigt slängde sig över flugsvamp, odört och alruna, hann förmodligen inte sprida särskilt mycket av sitt oförvägna DNA. De mer avvaktande överlevde och förökade sig.
Själva vår kropp är misstänksam. Luktsinnet är omutligt: vi vill inte äta sånt som luktar sjukt. Och luktsinnet glömmer aldrig.
Kräkcentra för också dagbok. En föreläsare i fysiologi berättade om en sjuksköterska som arbetat inom cancervården. En dag sprang sköterskan på en före detta patient på NK. Hej Olof! ropade hon, varpå Olof ögonblickligen spydde över marmorgolvet. Hans hjärna associerade sköterskan med cellgifter och kroppen tog det säkra för det osäkra: Gifter, gifter, utrym buken!

Men vi är inte bara genetiskt misstänksamma. Vi är dessutom modernt alienerade från matberedningsprocessen.
I en undersökning nyligen uppgav hälften av de tillfrågade att falukorv och pesto är råvaror. Hur tänker man då?
Exakt var föreställer man sig att falukorv växer? Eller - avlas?
Svaret är förstås att de tillfrågade inte tänkte alls, att de är lika främmande för livsmedelsproduktion som för kärnkraftsdrift.
Inte konstigt att livsmedelsindustrin betraktas med skepsis. Vi är helt beroende av deras produkter, vi är inställda på misstänksamhet och vi befinner oss i extremt informationsunderläge.
Kan detta åtgärdas? Visst. Vi kan återta kontrollen över maten genom att laga den själva. Från grunden. Kajsa Warg kan utförligt förklara hur man steker en fullständigt pålitlig fläskkotlett. Kapitel ett: om konsten att dräpa en gris.
Men de flesta väljer bort den lösningen. Tack och lov.
En kultur där matlagning tar en evig tid är i regel en kultur där kvinnorna är gifta med spisen. Och hetsen mot halvfabrikat och E-nummer känns ibland som en avlägsen kusin till larmen om att barn blir sjukliga och korkade av att inte ammas i evigheter, eller att dagis är farligt. De är "tillbaka till hemmet"-larm.
Och kvinnorna spelar med, får man väl säga. De säger inte precis upp sig från jobbet för att helsteka grisar, men många tar girigt del av varenda larm och oroar sig duktigt. Överdrivet duktigt.

"Caveat emptor", "Köpare, ta dig i akt", säger man i USA. Naturligtvis ska vi vara på vår vakt. Inte tro på livsmedelsproducenternas godhet.
Samtidigt bör vi nog lära oss att ta våra nojor med en nypa salt och vara lite mer tacksamma mot den moderna livsmedelsindustrin. Det gäller inte minst kvinnor.
En del av de fruktade tillsatserna har faktiskt varit så jämställande att de borde döpas till Bremer, Simone och Pankhurst.