Två stupade svenska soldater. I Afghanistan. Det känns mycket overkligt. Mycket främmande och osvenskt. Har det hänt på riktigt?
Överallt i Yorkshire, i större städer och i små, såg vi krigsmonument.
En kväll promenerade vi igenom lilla Alnwick i ett mikroskopiskt regn som glittrade i billyktornas sken men som knappt fuktade oss.
The Alnwick War Memorial står intill en park. En smutsad stenkolonn. På den höga sockeln står fyra soldater staty, med böjda huvuden och händerna knäppta som i bön över sina gevärskolvar. En är klädd i Brodiehjälm, den grunda soppskål som gjorde soldaternas bakhuvuden och nackar så sårbara under Första världskriget.
De ser stränga och unga och eviga ut.
"We will remember them", lyder en inskription.
Numera är det få som minns soldaterna som föll i Den stora galenskapen 1914- 1918. Men det blev ju fler krig och Alnwickmonumentet fick nya minnesplaketter efterhand. Den största efter Den stora nödvändigheten 1939- 1945.
Britterna firar "Remembrance day" genom att pryda sig med stiliserade vallmoblommor och lägga vallmokransar vid monumenten. Sverige har inte varit i krig sedan 1809. Vi har inga moderna krigsmonument. Inget kollektivt minne av svenskar som dött för sitt land. Inget gloriöst Dunkerque. När jag växte upp fick jag i stället lära mig att det finaste ett land kan vara är: neutralt.
Ah, neutraliteten, så ädel och så svensk! Den var mer än politik. Den var en moralisk bedrift!
Ibland undrade jag exakt varför det var moraliskt högtstående att inte stå upp mot Hitler. Men jag anade att jag hade missat något som var uppenbart för alla andra. Så jag höll tyst.
Dessa två ting, den långa svenska freden och neutralitetsfetischismen, förklarar väl varför Sverige har svårt att hantera närvaron i Afghanistan. För insatsen har något av halvmesyr över sig. Trupperna får, av de mest absurda skäl, inte bästa möjliga försvarsmateriel och utrustning. Som om det inte var på riktigt. Och trots att alla partier utom Vänsterpartiet står bakom insatsen, har politiker varit djupt sparsamma med att besöka trupperna.
Som om det inte var på riktigt.
Det blir till ett oerhört svek. För om vi inte är i Afghanistan på riktigt - då kan ju inte svenska soldater dö där. På riktigt.
Sverige har valt att delta i internationella militära operationer. Det är ofta solkiga, komplexa affärer. Svenskar som stupar i framtiden kommer att stupa som Gunnar Andersson och Johan Palmlöv. Inte trumvirvlande fosterländskt, inte i strid med en praktfull fiende, inte med en enkel fred bortom kröken.
De kommer att dö för att de tar av sig hjälmen i ett försök att vinna civilbefolkningens förtroende. Eller medan de vakar över människor som ska gå till valurnorna för första gången i sitt liv. I trista, dammiga länder som vi aldrig har fått några glada vykort ifrån.
De politiker som sanktionerar den typen av insatser måste börja förklara dem betydligt bättre för folket.
Förklara varför det är civiliserade länders plikt att försöka bryta upp helveten i söndertrasade stater, även om utsikterna för snar framgång inte är lysande. Politikerna måste ge det komplexa och solkiga mening och sammanhang.
Är de rädda att folket ska slå bakut? Den risken får de förstås ta. Måste de ta. Det är folket, till sist, som har att bestämma.
Allan Widman (FP) föreslog i går att riksdagen inrättar en hedersmedalj för soldater som har satt sina liv på spel i utlandsinsatser. Det låter som en utmärkt idé. Så bygger man en berättelse. Så gör man det tydligt att utlandsinsatser har ett stort värde - och en hög kostnad.
