HBTQ-personer som bor i småstäder springer inte precis benen av sig för att gifta sig i kyrkan.
Det är i de kalla, anonyma storstäderna som kärlekens gränser är som vidast.
Sedan mer än ett år kan samkönade par gifta sig i kyrkan. Var som helst i landet. Men enligt Sveriges Radio, som har tittat på SCB:s statistik, har hälften av de 800 homosexuella par som gifte sig i fjol, gift sig i Stockholms län. På andra plats kommer Skåne län och på tredje Västra Götaland, inklusive Göteborg.
I Växjö domkyrka, däremot, har det varit hetero till 100 procent.
Det är förstås inte konstigt att storstäderna dominerar. I mindre samhällen kan en homosexuell, till skillnad från den megalomane Daffyd i "Little Britain", verkligen vara "the only gay in the village". Eller åtminstone tro sig vara det, därför att ingen har vågat komma ut.
Stigmatisering och ensamhet kan bli lotten för den som vågar visa sin sanna natur på en liten ort.
Och om man till råga på allt manifesterar sin kärlek genom en vigsel, då har man spolierat chansen att åtminstone ha ett "don't ask, don't tell"-arrangemang med bygdens heterosöner.
I storstaden är det annorlunda. För där struntar vi rätt mycket i varandra.
Storstadsanonymiteten brukar ofta skildras som en ödslig tragedi: Storstadsbor känner inte sina grannar. De går inte och fikar hos varandra. De är så förskräckligt ensamma.
Men det är inte sorgligt alls.
Varför ska man umgås med folk som bor i ens hus bara för att de bor i ens hus? När det finns människor inom tio minuters resväg som man faktiskt har något gemensamt med.
Och hur ofta tänker storstadsbor: "Åh, nu är jag så deppad över min sambo/chef/tonåring att jag önskar att jag skulle kunna ringa på hos grannen och gråta ut!"
Sånt tänks nog mest i tv-dramer.
Storstadens anonymitet innebär framför allt möjligheter. Minoriteter, som HBTQ-personer, har alltid graviterat ditåt; för att hitta gelikar, så att de slipper vara så förbaskat ensamma, men framförallt för att kunna leva som de vill, utan att det darras indignerat bakom spetsgardinerna.
I den anonyma storstadsmiljön finns grogrund för tolerans. Verklig tolerans, i betydelsen att man accepterar beteenden hos andra som man egentligen inte förstår sig på, eller som man, innerst inne, tycker är tämligen tossiga.
Storstadsfarbror Teodor, 86, kanske inte gör high five när transsexuella Tommy, 26, flyttar in i grannlägenheten. Men chansen är rätt stor att han vet att det finns ett outtalat storstadskontrakt emellan dem. Kontraktet stipulerar att här får man leva som man vill, så länge man inte lämnar luddet kvar i torktumlarfiltret.
Den sortens oglamorösa tolerans är rimligen extremt viktig - de flesta människor tillhör ju inte samhällets hyperuppdaterade, queerorienterade Mona Sahlin-avantgarde.
Och när väl toleransen finns på plats kan en mer aktiv acceptans och respekt växa fram i samhällsväven. Teodors barnbarn måste antagligen få förklarat för sig varför det finns människor som är så konstiga att de hatar sådana som Tommy.
Storstaden är förvisso ingen idyll. Där förekommer både hatbrott och mer vardagliga svinaktigheter. Och det sägs - även om jag själv bara har bevittnat hjälpsamhet i sådana fall - att en människa kan falla ihop på gatan utan att någon reagerar.
Men jag vill ändå slå ett slag för metropolen. Där struntar man i varandra, på ett inkluderande vis.
