Jan Björklund vill förbjuda lärare och elever att ha ansiktstäckande slöja i klassrummet. Är detta 2010 års "språktest", ämnat att locka väljare till FP? Eller har vi ett galopperande "slöjproblem" på halsen som måste åtgärdas kvickt?
Jag ringer Skolverket: Har ni märkt av något galopperande "slöjproblem"?
Svar: Nej. Detta är ett icke-problem. Några enstaka fall har man väl hört talas om, men sådant har lösts lokalt. Utan dramatik. Utan myndighets hjälp.
Men du kan ju ringa Skolinspektionen, de kanske vet mer, sa Skolverket.

Jag ringer Skolinspektionen. Nej, man känner inte till något problem, förutom fallet med komvuxstudenten som gjorde en anmälan till DO för att hon inte fick ha niqab.
Men du kan ju ringa Lärarförbundet, de kanske vet mer, sade Skolinspektionen.

Jag ringer Lärarförbundet. Ann-Charlotte Eriksson, vice ordförande, säger att "det är oerhört ovanligt" med Jans problem - som vi väl nu kan kalla det. Hon har hört talas om några få fall av Jans problem, men hon har samma bild som Skolverket: sådant löser man lokalt genom att prata med varandra.
Ansiktstäckande ensembler i klassrummet är inget att hurra för. Barn behöver bli sedda i all sin mimiska rikedom och alla elever bör kunna se sina lärare i ansiktet.
Men nationella lagar - nonsens. Man kan lösa det lokalt. Man behöver inte dramatisera detta.

Genom att dramatisera en icke-fråga förstärker Jan Björklund den världsbild som Sverigedemokraterna så målmedvetet har knåpat ihop: muslimerna är så många, så radikala och så hotfulla att vi snabbt måste stifta stränga lagar så att inte allt går åt skogen med den utrotningshotade svenska kulturen.
Allt detta vet Jan Björklund mycket väl.
Tack och lov får Björklund inget gehör för sitt utspel hos de andra riksdagspartierna. Någon lag blir det inte. Men det struntar han nog i. Hans strategi, föreställer jag mig, såg ut så här:

Han tar upp "slöjfrågan" sex veckor före valet. Det blir ett herrans liv. Politiska motståndare kan inte låta bli att attackera honom.
Det kan inte heller den grupp som Göran Hägglund kallar "kultureliten och förståsigpåare på ledarsidorna". (Eller "bleeding-heart liberals", som råhögern i USA skulle säga.)
Bingo! Jan Björklund får publicitet. Dessutom kan han hoppas på att den del av verklighetens folk som anser sig lida under "pk-etablissemangets" tyranni, känner att Jan är deras kille.
Verklighetens Jan.

Har ni sett "Bron över floden Kwai"? Den brittiske krigsfången Alec Guinness tvingas under Andra världskriget att bygga en bro åt japanerna. Han gör det för att överleva. Men till slut blir han så stolt över sin bro att han blir blind för dess syfte, som ju är att underlätta Japans krigföring.
När de allierade, hans kamrater, kommer för att sabotera bron, skyddar han den med sitt liv.
Den rigide Guinness får inte ihop i sitt huvud att han, med sin rättrådiga soldatheder, har byggt något som gynnar fienden och hotar allt han står för.
Jan Björklund bygger en bro åt Sverigedemokraterna. SD kan använda den för att vinna mer mark.
Det gör ingen skillnad alls, och det är ingen ursäkt eller tröst, att bron är byggd av en som kallar sig liberal.