Att sätta sitt barn i katolsk skola, eller låta lillgrabben bli korgosse, framstår i nuläget som ett modigt beslut. För att inte säga dumdristigt.
PEDOFILI
Så illa är det. I går kom ännu ett avslöjande om pedofili inom katolska kyrkan. Förre biskopen i Trondheim har erkänt att han utsatte en korgosse för sexuella övergrepp. För länge sedan. Nu är brottet preskriberat - som vanligt, i dessa sammanhang.
Larmen om prästpedofiliepidemier började i USA för flera år sedan, men har spritt sig över världen: Australien, Kanada, Irland, Tyskland, Schweiz, Italien, Danmark. Och så Norge, nu.
Och biskopar och kardinaler, de har sopat, sopat, sopat tills det inte fanns en enda matta kvar att gömma sexövergreppen under.
Då bytte de taktik och började de erkänna: Hoppsan, det kanske inte var riktigt rätt att flytta pedofiler från församling till församling under tio, tjugo, trettio år. Vi kanske skulle ha tänkt på barnen mer än på kyrkans rykte. Och vi borde inte ha motarbetat polisen fullt så systematiskt som vi har gjort, kanske.
Mea culpa, mea maxima culpa, låter det nu. Men ska man tro på det?
De senaste åren har påven Benedictus klämt ur sig ett par ursäkter till offren, men i en intervju i Time 2002, då han fortfarande var kardinal Ratzinger, sade han att pedofilskandalen var en mediadriven "medveten, manipulativ (...) önskan att misskreditera kyrkan". Och han delade ut kvastar till alla som ville sopa.
Så, vilken är påvens sanna inställning till övergreppen? Hedrar han "Låten barnen komma till mig..." eller kommer kompisarna och makten först?
Några yttranden i påskas ger en dyster fingervisning om mentaliteten i Rom: En hög kardinal, Angelo Sodano, avfärdade pedofildebatten som "småaktigt skvaller". Och påvens personliga präst, Raniero Cantalamessa, höll en långfredagspredikan där han jämställde kritiken mot kyrkan med "det kollektiva våld judarna utsattes för".
Man kan ana hur snacket går bakom cigarrerna i Vatikanens herrum, när ingen utomstående lyssnar. Ånger och bot? Knappast.
För en anständig, troende katolik är skandalerna vedervärdiga. Men som utomstående är det i princip omöjligt att se sambandet mellan evangeliet och Romhierarkin, den rödklädda gräddan i fina spetsar, dojor med guldspännen och 90-kronorsstrumpor. Idel gubbar som jagar makt och privilegier och som, i likhet med andra goodfellas, håller mörka hemligheter inom familjen och varandra om ryggen. Så ter de sig.
Efter alla skandaler sviktar förtroendet för kyrkan i Europa. Huvudsakligen är det befriande, inte minst med tanke på kyrkans patriarkala syn på kvinnor och sexualmoral.
Men det är inte bara befriande. Kristna koncept som människans okränkbara värde, barmhärtighet och förlåtelse är fortfarande värda sin vikt i guld. Kommer de att överleva om den religiösa grundvalen eroderar helt och vi bara har kvar en intellektuell humanism? Dödshjälpsdebatterna på senare tid förskräcker.
Hatet mot muslimer, romer och andra minoriteter i Europa påminner om att vår kontinent är grym. Alla goda krafter behövs och en reformerad katolsk kyrka skulle kunna vara en sådan kraft.
Men påven lär inte avgå, celibatet lär inte avskaffas och kvinnor lär inte få bli präster. Kyrkan kommer fortsätta att vara en korrupt manshierarki.
Mot den bakgrunden är det bara att hoppas på en klerikal Apocalypse Now.
