Det talas om barnfattigdom igen. Den relativa barn­fattigdomen, alltså. Högerröster påpekar noga att det är den relativa svenska fattigdomen vi talar om här, inte den absoluta. Det vill säga: ingen svälter.
Men varför ska vi acceptera att svält är den enda korrekta definitionen av fattigdom? På vilket sätt är den relevant i Sveri­ge 2011? Det är klart att vi kan säga att ute­liggare som har en kartong att bo i bara är "relativt hemlösa", och att de enda riktiga hemlösa är människor söder om Sahara, som inte har några kartonger. Men - varför?
Inte ens på de platser som alla svenskar kallar "fattiga länder" svälter människor i förväntad utsträckning, om man får tro detta vittnesmål:
I senaste numret av tid­skriften Foreign Policy finns en essä av ekonomerna Abhijit V. Banerjee och Esther Duflo. De har rest runt i slum och på landsbygd, i Marocko och Kenya, Indonesien och Indien, och mött en sorts fattigdom de inte väntade sig. Idén att urfattiga mycket rationellt lägger sina få slantar på mat, så näringsrik som möjligt, tycktes inte stämma, ens om de levde på mindre än en dollar om dagen.

De köper inte den billigaste maten. Även när staten subventionerar basvaror som ris, väljer de fattigaste att köpa dyrare, inte nödvändigtvis nyttig, mat. Även urfattiga vill helt enkelt ha omväxling och mat som smakar gott. Dessutom lägger de pengar på "onödiga" saker som brudkistor och begravningar, även om de får gå hungriga. Varför? För att inte förlora anseendet. Och många spar ihop till en tv. Varför? Jo, även urfattiga uppskattar underhållning.
Där ser man.
Fattiga människor är alltså något mer än en munhåla att stoppa ris i.
De är inte djur som betingningsmässigt söker näring. De har en fantasi som måste tillfredsställas, sinnen som behöver nya stimuli, ett njutningsbehov. De är sociala; att inte kunna spela det sociala spelet, leva upp till normalitet, är ett öde värre än svält.
Samma sak gäller naturligtvis dem som har det sämst ställt i Sverige. De är inte rationella i ekonomisk-zoologisk mening: de köper, strikt taget, onödiga grejer. Ofta till barnen, eftersom de flesta föräldrar är livrädda för att barnen ska bli socialt marginaliserade eller de själva utdömda som dåliga föräldrar.
Och det finns alltid tusen saker till som en "normal" person borde ha eller äta eller ha upplevt i ett konsumtionssamhälle där den allestädes närvarande reklamen är en enda stor njutningsuppmaning.

När vi talar om skälig levnadsnivå, vad gäller bidrag, måste vi tala om skälig nivå i förhållande till en svensk, social, tredimensionell verklighet, inte till en risskål-verklighet.
Visst finns dilemmat att bidrag inte kan ligga på samma nivåer som löner. Det är demoraliserande för dem som jobbar och det gör steget längre till jobb för många som har svag förankring på arbetsmarknaden. Och det är viktigt för barn att se en förälder gå till jobbet; det är också normalitet. Arbetslöshet är i sig en svår form av fattigdom, enligt svenska normer.
Men det finns långtids­arbetslöshet och det finns barn som lever i dess skugga under hela sin barndom.
Det går inte att avfärda deras högst reella livssituationer med ett förnumstigt, teoretiskt "den bästa boten mot barnfattigdom är arbetslinjen". Utom, förstås, om man egentligen tycker att den enda fattigdom som är värd att åma sig över, är fullfjädrad svält.