Griniga gamla gubbar är en fara för planeten.
klimat
"Stockholmsinitiativet" kallar sig en grupp svenska klimatförnekare. Högsta rådet består av 14 personer. 13 är män. Medelåldern är 60 år. Det är ingen slump. Äldre män är bäst i klassen när det gäller att inte tro på fenomen som hotar deras kärleksrelation till bilen samt utmanar deras allmänna känsla av att vara jordens rättmätiga herrar (och ledande amatörklimatexperter).
USA:s senat består av 100 personer. 83 är män. Medelåldern är 61,7 år.
Det gänget måste president Obama få med sig på utsläppsminskande åtgärder för att kunna visa ledarskap under klimatkonferensen i Köpenhamn.
Well, good luck with that.
Fredrik Reinfeldt såg på klimatet som en gammelmoderat i Burberrykeps när han blev statsminister 2006. Men han tänkte om. Och hans personliga resa är också världens resa in i klimatmedvetenhet. Det var just i skiftet 2006- 2007 som allt hände: Al Gores film, Sternrapporten och FN:s klimatpanels fjärde larmrapport om klimatförändringarna. Klimathotet ilade uppåt på dagordningen.
Mycket har alltså förändrats sedan Kyotoprotokollet kom till 1997. Folk fattar. De yngre fattar. Kvinnor fattar. Men äldre män - nope.
Och just de sitter ju på makten nästan överallt. Inte bara politiskt, utan inom näringsliv och massmedier.
De gubbtunga massmedierna i USA trycker inte på Obama - eller kongressen. När Reinfeldt var i Washington för att överlägga med Obama inför Köpenhamn renderade det inte ett synligt ord på nytimes.com eller washingtonpost.com.
Och i många andra länder som ska till Danmark är ju medelåldern bland de styrande männen omkring 150 år.
Vi kan få en hög med Jurassic Boys i Köpenhamn, där alla väntar sig att någon annan ska ta hand om den globala smutstvätten.
Oavsett hur det går i Köpenhamn, avstannar förstås inte försöken att minska utsläppen. Den framåtrörelsen har fått momentum och rullar på.
Konsumenter efterfrågar gröna varor och tjänster i allt högre grad och det råder ingen brist på klimatsmarta innovationer.
Och även länder som inte vill ge en tum vid internationella överläggningar, stiftar lagar på egen hand, sätter upp utsläppsmål och går över till gröna lösningar.
I USA har många delstater - inte bara Kalifornien - gått före den federala regeringen och på gräsrotsnivå kampanjar folk mot planerade kolkraftverk och andra idiotier.
Mycket går åt rätt håll. Men det finns en kritisk faktor: tiden. Vi har så väldigt liten tid att vända utsläppstrenden. Så förslår den gröna, frivilliga framåtrörelsen?
Nej. Inte ens i "föregångslandet" Sverige är allt gott och väl. Vi måste komma ner till ett ton koldioxidutsläpp per invånare och år. Enligt naturvårdsverket gör vi av med åtta ton i dag. 12, om man inkluderar importen.
Den omställning som krävs kommer Sverige inte att klara av genom medborgarnas privata ansträngningar att leva hållbart. Det krävs politik: modiga och tuffa beslut om lagar, skatter och infrastruktur.
Och såsom i Sverige, så ock i USA och Kina. Dessutom behövs internationella överenskommelser, helst en global koldioxidskatt.
Annars kan det blir handelskrig, med gröna tullar.
Vi ska inte ge upp allt hopp även om det går illa i Köpenhamn. Däremot bör vi bli heligt förbannade. Så förbannade, faktiskt, att de ansvariga inser att de nu måste göra minst lika mycket för klimatet som de hade behövt göra enligt ett klimatavtal, för att gottgöra sitt fiasko. Alternativet är att de går till historien som mänsklighetens moraliska amöbor.
Bli gärna arga som en hel Maria Wetterstrand.
