Våldtäkt
Maria Bergqvist och Maria Piehl på Tjejjouren i Malmö skrev i Sydsvenskan i går: "Tjejjouren i Malmö möter tjejer och kvinnor som bekräftar att det som hände 14-åriga Linnea inte är något ovanligt. Det händer överallt, hela tiden. Våldtäktsoffer blir förbisedda och misstrodda av såväl myndigheter som sin omgivning."
Business as usual i Bjästa, alltså.
Kvinnan som våldtogs av de två så kallade Stureplansprofilerna härom året fick också utstå näthat. Männen försvarades ivrigt. Och i samband med gruppvåldtäkterna i Södertälje, i början av 00-talet, talade jag med en förtvivlad fritidsassistent som berättade att killarna hyllades som hjältar på ungdomsgården.

Det där att Sverige är ett modernt, jämställt land där våldtäkt ses som det vidrigaste av brott - det är en myt.
Visst, i teorin är våldtäkt vidrigt. Men i teorin handlar det alltid om thrillervåldtäkten: en oskyldig kvinna överfalls i en park av en okänd främling.
När en våldtäkt sker i en verklighet nära dig, och både kvinnan och mannen är kända av omgivningen, är det sällan våldtäkt på riktigt.
Antingen är han helt oskyldig eller så är hon högst medskyldig.
De klassiska argumenten mot en våldtagen kvinna är bekanta: hon var lättklädd, berusad, flörtig, följde mannen hem. De bottnar i en konservativ kvinnosyn. Kvinnosynen har fått stå som förklaring till varför kvinnor har svårt att bli trodda som våldtäktsoffer.
Förhoppningen har därför varit att en mer modern kvinnosyn ska få samhället att se radikalt annorlunda på våldtäkter. Ta offrens parti.
Men så verkar det inte riktigt fungera.

I Bjästafallet handlade det om ett barn, en 14-åring, som blev våldtagen på skoltoaletten. Inga av de klassiska utfallen mot "slampiga" våldtäktsoffer håller måttet, riktigt. Så vad hände?
Jo, ryktesfloran anpassades och moderniserades. Ryktena fick en medicinsk, "vetenskaplig" touche.
De baserades på sådant som folk har snappat upp genom kriminalserier som "CSI" och "Law & order". Typ, det verkade misstänkt att "Linnea" kunde ha tajta jeans och rida, dagen efter våldtäkten. Var hon inte värre skadad? Och hennes vittnesmål var osammanhängande och motsägelsefullt. Apropå den andra våldtagna flickan fanns det teorier om kontaminerat DNA.
Det verkar alltså inte vara så enkelt som att en gammal, moralistisk kvinnosyn har gjort det svårt för våldtagna kvinnor att bli trodda.
Det verkar snarare vara så att samhällen vill stå på männens sida. Utifrån den centrala viljan designar man lämpliga rykten och teorier.
Amanda Ögren, flickan som stöttade "Linnea", sammanfattar vad det handlar om:
- Killarna... är ju ofta mer värda än flickan.
Intet nytt under solen, helt enkelt, i världens mest jämställda land.

Den enda "riktiga" våldtäkten är den där en kvinna överfalls av en främling. Det som gör att hon får odelad sympati är kanske att hon är subjektet, berättelsens hjältinna. Eftersom mannen är okänd.
Men annars är huvudpersonerna fortfarande män i vår kultur. Det är de som talar till oss från världsarenan, från politiska högkvarter och företagstoppar. Det är dem vi följer, håller på och FÖRSTÅR i filmer och böcker, på teatern och när trubaduren klagar.
Inte konstigt, då, att män blir mest förstådda och stödda när det är skarpt läge och omgivningen måste välja mellan honom och henne. Män är ju liksom mer verkliga. Kvinnor är De Andra.
"Linnea" fick sympatierna på sin sida när "Uppdrag granskning" gjorde ett tv-program om henne.
Då uppgraderades hon till huvudperson, första gradens människa.
Annars är det som Amanda säger:
- Det är ju bara han, han, han hela tiden.
Och så länge det förblir så kommer Sverige att vara i grunden ojämställt.