HAT
Artiklarna som kommer upp handlar om attentatet mot Gabrielle Giffords och om tesen att den krigiska högerretoriken i USA, symboliserad av Sarah Palins karta med hårkors, laddade Jared Lee Loughners vapen.
Betydligt mindre omskriven är den förklaringsmodell som med förkärlek förs fram av högern. Den låter så här:
Allt snack om att hatretorik från Palin & Co. skulle ha triggat mördaren är liberalt nonsens. Jared Lee Loughner är helt enkelt en galning. Och galningar får ibland för sig att gå ut och skjuta folk. Det har ingenting med något samhällsklimat eller någon hätsk debatt att göra. Shit happens.
I Sverige graviterar vi mot den "liberala" tesen, dels för att den låter rimlig men också för att den sammanfaller så elegant med vår världsbild:
USA är ett våldsamt, halvgalet land med en höger bestående av trångsynta, vapenfixerade stollar. Det borde inte förvåna någon att ett sådant samhälle föder fram lönnmördare.
Precis som det inte borde förvåna någon att främlingshatet i framför allt södra Sverige födde fram Peter Mangs.
Eller?

Om man söker i Mediearkivet på "Loughner" och "Mangs" får man noll träffar.
Men visst finns det paralleller. Mangs, som misstänks för tre mord och tio mordförsök, är precis som Loughner en störd ensling som tycks ha tagit till vapenvåld i en tid då den politiska retoriken blev ett snäpp hätskare.
Samtalet mellan riksdagspartierna i Sverige förblev anständigt och vi har tack och lov inget av den "Fox News"-aggressivitet som sölar ner USA numera. Men SD införde en ny hatdimension i det politiska finrummet, flankerad av en ursinnig nätmobb.
Och retoriskt har SD en hel del gemensamt med amerikansk höger.
Båda tar politiken bortom de träliga sakfrågorna och gör den till en överspänd fråga om liv eller död för nationen. Teapartisterna utmålar de folkvalda i Washington som en ockupationsmakt, på väg att förstöra allt som amerikanerna älskar. I SD:s retorik spelar muslimerna motsvarande roll - och "den politiska eliten" sägs vara delaktig i förräderiet genom sin undfallenhet.
Visst uppmärksammades och diskuterades skotten i Malmö, det gjordes kopplingar till SD och samhällsklimat. Men så fort Peter Mangs hade gripits tycktes luften gå ur den större berättelsen, den om vårt samhälle.
Nu fick vi i stället berättelsen om en sorglig, vapenfixerad svensk ensling. Med Asperger, kanske.
En tragisk figur med tekniskt fel i hjärnan - ett gyllene läge att lägga jobbiga samhällsdiskussioner på hyllan. Vi gjorde som högern i Loughnerfrågan, för det passade våra syften.
När nyheten sedan kom om att Mangs misstänktes för tre, inte ett, mord, och i så fall skulle vara värre än Lasermannen, blev det knappt en nyhet.

Så gör Niklas Orrenius ett reportage i Sydsvenskan (9/1) om ungdomar i Tomelilla som förföljer och kastar snöboll och sten på en kvinna från Somalia, månad ut och månad in. När hon till slut polisanmäler, efter det att hennes lilla dotter träffats av en sten, lägger Ystadspolisen genast ner fallet. Trots att hatbrott ska prioriteras och trots att rektorn på ungdomarnas skola ger polisen flera namn på misstänkta.
Men den historien kan man inte passa in i vår berättelse om Sverige, vår verklighetsbild. Den blir som en UFO-spaning.
Den gills inte.