ÖVERVAKNING
Om man vill skapa en kompakt polis- och övervakningsstat kan man förstås använda våld. Men våld kostar pengar. Det är mycket billigare att manipulera människor till att själva vilja ha, eller åtminstone tolerera, övervakning.
Man kan säga att det redan finns en hjärntvättningsregim på plats, ämnad att ingjuta kärlek till övervakning och polismakt. Den är inte kinesisk eller nordkoreansk, utan amerikansk:
CSI. CSI Miami. CSI New York. Navy CIS. Navy CIS Los Angeles. Criminal Minds. Criminal minds: Suspect behaviour.
Dessa deckare, och fler, går i svenska tv-kanaler, flera gånger per kväll. Grundkonceptet är enkelt: vi följer ett team med FBI-agenter eller poliser som är vackrare än Garbo, smartare än Einstein och mer moraliska än Gandhi. De jagar übersadistiska serievåldtäktsmän, seriemördare och seriepedofiler.
Deras resurser är enorma. Ett hårstrå ger dem monstrets DNA. Ett otal dataregister samkörs och snart vet man monstrets namn och adress, familjeförhållanden, sjukdomshistoria, kontokortsköp, resmönster - allt.
En profilerare kartlägger hans personlighet. Nu kan rättvisan koppla upp sig mot hans mobils eller bils GPS-sändare och följa varje monstruöst steg han tar.
När brottslingen åker fast är det en seger för rättvisa, trygghet, skönhet, godhet och övervakning. Och den gripne är så grundligt skyldig och ond att en rättegång snarast framstår som slöseri med skattepengar.
Våra agenter skulle aldrig, aldrig gripa en oskyldig. Övervakningssamhället är vetenskapligt. Det har aldrig fel.

Naturligtvis inser de flesta, rent intellektuellt, att detta är sagor. Men intellektuellt vet vi ju att tv-reklam för deo- doranter och tvättmedel är sagor. Det hindrar inte att reptilhjärnan får oss att traska iväg och köpa varorna i fråga.
Reptilhjärnan köper utan tvekan en del av fiktionens rosiga bild av övervakningssamhället. I synnerhet som väldigt få har stor personlig erfarenhet av rättsväsendets makt.

Själv har jag förstås inte gått på den imbecilla FBI-reklamen. Tänkte jag. Men så, häromdagen, såg jag och min reptilhjärna filmen "The Next Three Days".
Russell Crowe är en vanlig familjeman. En dag grips hans fru för mord och döms till livstid, på goda grunder. Är hon oskyldig, som hon säger? Filmen struntar i den frågan och koncentrerar sig på Crowes sorg och frustration.
Efter fem år av överklaganden inser Crowe att han inte kan acceptera familjens öde. Han måste få ut sin hustru, sin sons mor.
Han lyckas fumla ut henne till slut. Polisjakten börjar. Inga superpoliser här, bara idogt jobbande snutar. Men även i ett realistiskt 2010- tal har polisen enorm hjälp av datorer, övervakningskameror och annan teknik.
De knappar obevekligt in på den flyende familjen. Fortfarande är det oklart om frun är oskyldig. Hon är obalanserad, inte så sympatisk.
Jag tvingas resonera bortom svart och vitt. Och plötsligt slår det min reptilhjärna, med en kraft som intellektet ensamt inte kan mobilisera: rätt och fel är inte allt!
Det mest skrämmande är inte en värld där brott ibland lönar sig. Det mest skrämmande är en stat som hittar alla den letar efter.
Det är faktiskt en djupt banal insikt. Men den kändes revolutionerande, och det gör mig orolig. Jag har verkligen blivit drillad i konsten att sluta oroa mig och lära mig att älska "Law & Order".