Många människor väljer att säga "infrastrukturen", men vår hastande finansminister slösar inte tid på onödigt femstaviga ord. "Infraturen", således. Eller, när det riktigt brinner i knutarna, "infruren".
Men nu ska det inte handla om hur man säger infrastruktur utan om hur man planerar den.
Vägar är mycket viktigare att bygga än järnvägar, underströk Borg i Ekot. De är samhällsnyttigare. Lönsammare, helt enkelt.
Men hur går det resonemanget ihop med regeringens överordnade klimatmål?
Det förklarar Anders Borg så här: det effektivaste sättet att få ner de fossila bränsleutsläppen är att höja koldioxidskatten, inte att fibbla med infrastrukturen.
Visst, koldioxidskatten är central. Men den är ju inte en kemisk substans som i sig själv förbättrar klimatet.
Den är ett styrmedel, ämnat att ändra beteendet hos människor, få dem att köra miljövänligare, köra mindre och i större utsträckning använda miljövärdiga transportmedel.
Som tåg.
Naturligtvis vore det oansvarigt av en regering att bygga ut järnvägsnätet av miljömoraliska skäl och strunta i hur det användes – eller att låta vägnätet förfalla.
Men en ”grön” finansminister måste ju signalera att han tror på de gröna skatteåtgärder hans regering tänker genomföra. Han måste visa att han kalkylerar med att höjd koldioxidskatt faktiskt förändrar infrastrukturbehoven och gör järnvägar samhällsnyttigare i förhållande till bilvägar.
Annars kan man börja tro att Anders Borg och regeringen ser koldioxidskatten mest som ett sätt att få in lite pengar till staten.
Det går inte an. Regeringen måste tydligt signalera sina avsikter när det gäller klimatpolitiken. Den måste övertyga människor om att koldioxidskatten kommer att öka, gradvis men obevekligt. Det är så man får folk att anpassa sitt beteende, exempelvis när de står i begrepp att köpa ny bil.
Men om regeringen genom sin infrastrukturpolitik signalerar att det kommer att förbli så billigt att köra bil att vi måste bygga jättemycket vägar, men att järnvägar inte är mycket att satsa på, signalerar man galet.
Anders Borg ser inga problem med att regeringen har fått dra tillbaka, modifiera eller lägga en rad regeringsförslag på is.
”Vi är pragmatiska,” upprepade han i Ekot. Vi lägger fram förslag – funkar de inte, eller om folk inte gillar dem, kasserar vi dem och testar något annat.
Reformer kan komma och gå – inga problem. Huvudsaken är att regeringen i slutändan når sitt mål, det vill säga stärker arbetslinjen, enligt Borg.
Visst, den inställningen kan han kanske kosta på sig. Regeringen har tagit ut färdriktningen noggrant, den har en arbetslinje som den bottnar i och som utgör ett tydligt, inte så fjärran mål.
Men regeringen kan inte hantera långsiktiga infrastruktursatsningar som man hanterade a-kassereformen. Det går liksom inte att bygga en halv väg och sedan förlänga den med järnvägsspår den dag man inser att infrastrukturreformen byggde på felaktiga samhällsnyttokalkyler eller att den har blivit inkompatibel med en – säkerligen – alltmer omfattande klimatpolitik.
Bottnar regeringen i sin klimatlinje?
Jag får mina dubier när jag hör Anders Borg. Och jag undrar om det blir en genomtänkt, grön infrastrukturproposition senare i år. Eller bara en jäktad infrurpropp.
