Visst, FN:s klimatpanel har klantat sig. Men det har inte plötsligt blivit smart att tjacka stadsjeep.
IPCC, FN:s klimatpanel, är forskarvärldens U2. Vinnare av Nobels fredspris, utgivare av den sensationellt inflytelserika Fjärde klimatrapporten 2007. Men nu har glansen falnat. Uppgifter om glaciärsmältning, i sagda rapport, ska ha tagits från en studentuppsats, larm om Himalayas kala framtidsutsikter från en artikel i New Scientist och data om hoten mot Amazonas från Världsnaturfonden.
De så kallade klimatskeptikerna hånjublar som bara klimatskeptiker kan. Och tänk om de hade rätt hela tiden? Tänk om växthuseffekten är båg. Vilken - lättnad. Tänk om man bara kan börja bränna på, shoppa loss, dansa i bensin som en salongsberusad nyliberal!
Men inget tyder på så goda nyheter. Det rör sig trots allt bara om några klantigheter i en rapport som är nästan 3000 sidor lång, med 18 000 källor (panelen bedriver ju inte egen forskning, utan utvärderar och sammanställer världens klimatrön).
Dessutom berör felaktigheterna bara symptomen på växthuseffekten, inte själva sjukdomen: den ökande koncentrationen av växthusgaser i atmosfären som förvrider klimatet. Världens vetenskapsakademier och forskarsamhällen stöder fortfarande teorin om den människoskapade växthuseffekten.
Men skadan är skedd och den är stor, icke desto mindre. För människor sitter inte och diskuterar koldioxidekvivalenter vid köksborden. De diskuterar just symptomen. Polarisar som försvinner, havsytor som höjs - det är sådana scenarier som kickar i gång fantasin och skapar ett krismedvetande som i sin tur möjliggör förändringar i grön riktning, både på individ- och samhällsnivå.
När larmens trovärdighet urholkas förlorar teorin om växthuseffekten sina "löpsedlar". Den blir knöligare att förstå och lättare att ignorera.
Det är illa, för klimatet har redan nog med naturliga fiender. Och då tänker jag inte bara på Elisabet Höglund, utan på världens kol- och oljelobbyister. Kampen om verklighetsbeskrivningen gäller enorma summor pengar. Och det märks. Tonläget är rejält uppskruvat. Nyligen uppdagades att det i IPCC-rapporten sägs att 55 procent av Hollands yta ligger under havsnivån. Den rätta siffran är 26 procent. Nyheten for som en löpeld runt världen, via nyhetssajter och bloggar.
Som om jordens klimat hängde på Hollands topografi. Kom igen!
Men klimatskepticismen, eller åtminstone -ointresset, vinner mark. Och det är inte bara "climategate" - de hackade mejlen mellan klimatforskare vid University of East Anglia - och IPCC-sjabblet som spelar in, tydligen. Misslyckandet i Köpenhamn tycks ha negativ påverkan. "Om inte politikerna gör något, kan det väl inte vara så allvarligt", var en reaktion som brittiska opinionsundersökare råkade på.
Den kalla vintern är inte heller till någon hjälp - att man inte bör förväxla väder med klimat påverkar inte den saken.
Den gröna rörelsen är vingklippt. För att återvinna förtroendet måste IPCC-divorna kliva ner från galascenen, ödmjukt erkänna begångna misstag och samtidigt förklara hur svårt det är att förutsäga framtida effekter av uppvärmningen, hur mycket vetenskap man än har på fötterna. Förmodligen bör panelen omorganiseras och förbättras. Och forskare i allmänhet måste naturligtvis avhålla sig från frestelsen att klatscha till sina rön för att tysta alla provocerande klimatskeptiker. Det här är inget gängkrig.
Och nu, mer än någonsin, måste politiker våga vara opinionsbildande. De måste ta klimatfrågan på allvar, fatta de svåra besluten - oavsett om frågan är en akut valvinnare eller inte.
Man ska som sagt inte blanda ihop väder och klimat. Men en äckligt het sommar skulle inte sitta helt fel.
