Eurokrisen
Jag har inte kunnat uppbåda någon större sympati för grekerna. Inte för att jag har försökt. De har ljugit sig in i eurosamarbetet, levt rullan på lånade pengar och nu vinkar miljardhjälp från IMF och eurokolleger som de har dragit vid näsan.
Men är de tacksamma? Ingalunda. De svarar med generalstrejk. Bränder. Död.
Man ska förstås akta sig för generaliseringar.
Många greker tycker säkert att demonstranterna beter sig förskräckligt. Många greker känner ren panik inför de drakoniska nedskärningarna och lönesänkningarna. Och många greker påpekar att missnöjet inte är riktat mot omvärlden utan mot de egna politik- erna; de korrupta, de inkompetenta.
Vreden kan man förstå. Men samtidigt, är inte medborgarna ansvariga för de politiker de väljer - om och om igen?
"Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me."

För att rationalisera min irritation fiskar jag upp den gamle sociologen Max Weber ur minnets gömmor. Han lekte med tesen att den protestantiska arbetsmoralen och tron på förnuft, snarare än på känslor och mossig tradition, banade väg för kapitalism och välstånd.
De länder som ligger risigt till inom euroområdet, de så kallade "Piigs"-länderna, Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien - de inte är protestantiska.
Aha!
Men nu glömde jag visst en sak: Island. Och Storbritannien. Och USA. Inte de mest skinande ljusen i kapitalistklassen, just nu.
För övrigt; alla hyllningar till protestantism +moral + förnuft kommer av sig i skenet av nazismen (ett sken som Weber missade på grund av sin död 1920).

Men "Piigs"-länderna har en annan sak gemensam: en brutal nutidshistoria. Portugal var en diktatur fram till 1974. Irland genomled brittiskt förtryck och inbördeskrig innan den södra delen blev självständig 1949. Italien hade Mussolini, Spanien hade Franco.
Grekland, demokratins mångomsjungna vagga, styrdes av en grym junta mellan 1967 och 1974.
Det är så lätt att glömma att Europas demokratiska historia är en mager liten tåt. Så lätt att tro att EU-familjen är lycklig och sund när den i själva verket har miljoner lik i garderoben och trauman som fortfarande vattnar sig under förbanden. Kort sagt, vår är en dysfunktionell familj. Så man kanske inte ska vara förvånad över att EMU, stabilitetspakt och bokföring inte fungerar smärtfritt i praktiken. Man kanske ska vara förvånad över att det har fungerat så bra som det ändå har gjort, hittills.

Bor man i Sverige ska man vara ödmjukt tacksam för att landet är en gammal stadig demokrati där ingen feodalism och inga inbördeskrig har mosat det sociala kapitalet, där jämlikheten var påfallande redan innan socialdemokratin klev in på plan.
Människor litar på varandra och på staten i hög grad.
Det ger oss en rikedom som inte redovisas i statsfinanserna, men som exempelvis möjliggör för politiker att genomföra svåra strukturreformer à la pensionsuppgörelsen.
Vårt sociala kapital gjorde att stålbadet under 90-talskrisen genomleds utan egentliga oroligheter. Det medverkar till att förtroendet för regeringen har varit stort under finanskrisen.
Vi sitter i båten på ett sätt som greker inte förmår. Men det beror inte på vårt överlägsna förstånd utan på att vi sitter i en extremt välbyggd båt.