Statsministern intervjuades om Libyen av Expresseni tisdags. Han talade allvarligt, eftertänksamt. Och utan patos.
Där fanns ingen genuin entusiasm över att diktatorer vacklar och faller runtom i arabvärlden. På den raka frågan: "Är det bra att människor protesterar och att ledarna tvingas avgå?" svarade han inte "Skojar du!?" utan började, efter en tankepaus, med: "Ja, jag tycker ju att det här rymmer något potentiellt mycket spännande..."
Delvis kan hans attityd förklaras med att Reinfeldt är en reserverad man. Och att många statsministrar växer i en ytterst korrekt kostym. Men jag kom att tänka på Moderaternas konservativa rötter.

Konservatismens fader, Edmund Burke, levde under Franska revolutionen. Han gillade den inte: Det var ofint och dumt att vräka en monark av tronen. Ett samhälle bör utvecklas långsamt och naturligt - som en trädgård, där vissa blomster vissnar samtidigt som andra står i full blom och andra, åter, knoppas.
Man kan inte plötsligt dra vilda idéer om "frihet, jämlikhet och broderskap" ur hatten och försöka bygga ett samhälle på abstrakta ideal. Det är galenskap.
Traditionen har aldrig fel, förklarar Burke:
"Vi önskar kunna härleda allt vi besitter ur våra förfäders arv. Av detta skäl har vi vinnlagt oss om att inte inympa kvistar som är främmande för plantans ursprungliga natur".
Naturligtvis tycker inte Fredrik Reinfeldt att diktatur är bra för folk som är vana vid sånt. Men han verkar - värja sig för revolutioner. Mer tycka att alla parter, från diktatorn till den mest förtryckta individ, borde sätta sig ner, förhandla, kompromissa och sluta kasta saker på varandra.
Khadaffi borde "lyssna" på befolkningen, säger Reinfeldt. Han pratar om "dialog", om "transition", "förändring", "processer" och om att demokrati måste komma "på plats under ordnade former".
Visst. Visst, visst! Men han reflekterar inte alls kring det faktum att många diktatorer inte vill ha någon dialog. Att de vill skrämma folk till tystnad eller döda dem, om inget annat hjälper.
I sådana fall går den enda vägen till frihet via uppror. Och i upprorets stund ställer sig liberaler på folkets sida, ovillkorligen och odelat.
Men på frågan om man bör kräva Khadaffis avgång svarar Reinfeldt: "Till dem som ropar "Avgå!" - finns det någon lista på andra diktatorer som de tycker bör sitta kvar?"
Hallå! Uppror. Massakrer. Libyen. Just nu!

Konservativa gillar vissa revolutioner. Edmund Burke gillade britternas "ärorika revolution" 1689. För då handlade det om att återställa en urgammal engelsk ordning, ansåg han.
Den logiken skulle kunna förklara Carl Bildts brinnande engagemang under de gamla öststaternas befrielse.
Kommunismen var en anomali. Den vräkte allt, regenter, gryende demokratier, kapitalism, överbord.
1989 var en återgång till något mer naturligt för europeiska stater.

Jag hårdvinklar Reinfeldts resonemang och Carl Bildts hållning. Jag är medveten om det. Men det finns en blodfattighet och senfärdighet i deras reaktioner på revolutionsvågen som inte bara kan förklaras med att "EU bestämmer".
Och det är värt att minnas: De flesta svenska partier trängs i dag vid en liberal mittpunkt. Alla politiker i dessa partier är förstås övertygade demokrater.
Men det betyder inte att alla är liberaler som alltid brinner, verkligen brinner, för frihet och demokrati.