Om Maja Lundgren ringde skulle jag slänga ut telefonen genom fönstret. Fick jag reda på att hon befann sig i Expressenhuset skulle jag låsa in mig på toaletten. Herrtoaletten.
Jag struntar i om hennes bok är ett viktigt feministiskt projekt. Jag tycker alldeles för helvetes synd om alla som, mitt i sin trygga, gråa vardag, har korsfästs av hennes penna.
Jag hoppas på en backlash. Inte en backlash mot feministiska skildringar av manssamhället, förstås. En sådan fruktar jag. Nej, jag hoppas på en backlash mot utfläkningsmanin. En återgång till en sundare tid med stiff upper lip, försynt blödande magsår, lik i garderoben och ”God afton, grosshandlare Jönsson”.
En sådan backlash tror jag emellertid inte på. Gränsen mellan privat och offentligt har ju ingen normaldragning som man kan återvända till. Den är kulturellt betingad och ständigt föränderlig.
Men en princip gäller: det har alltid varit en lyx att ha privatliv, att ha råd att dra sig undan. Finare att bo i herrgård än bland kossorna, finare att ha sekreterare än att själv svara i telefonen, finare att ha bil än busskort.

Men statusmarkörerna förändras. I jordbrukssamhället var det fint att vara blek eftersom det visade att man slapp kroppsarbeta utomhus. I industrisamhället var det fint att vara solbränd eftersom det visade att man hade råd med semester och rekreation.
Nu, i det mogna välfärdssamhället, är ”ett eget rum” inte längre någon bristvara. Pöbeln har råd med kåk, bil och telefonsvarare.
Vad blir då höjden av lyx? jo, att vända upp och ner på statuspyramiden och plantera sitt eget rum smack, klafs, mitt offentligheten. Privatliv är ute, ute är inne, kändast vinner.
Men det gäller bevars att vara känd på rätt sätt. Man kan vara pöbelkänd, vilket betyder att ens kändisskap regisseras av någon annan – man är med i en dokusåpa, till exempel.
Det är låg status. Man är mer maktlös än mäktig.
Finare är att vara sin egen regissör. Beskriva sig själv.
Men finast av allt, det är att hänga ut inte bara sig själv utan alla man känner eller någonsin har träffat. Det är guld. Det är supermakt.
För det är så få som klarar av det. Man måste vara begåvad; rolig och bitsk, bildad och smart, man måste ha självförtroende nog att krossa tabun och talang nog att göra det med elegans. Och för glamourens och skvallerfaktorns skull måste man måste röra sig i intressanta, helst kändistäta, cirklar.

Jag känner mig helt främmande för genren. Och de som dväljs där, de unga som har klippkort i bloggosfären, förklarar att ”vi har ingen integritet. Integritet är gammalmodigt. Vi är gränslösa.”
Det tror jag inte ett ögonblick på. Alla som själva håller i pennan eller kameran eller vad det nu är för vapenslag har total makt över sitt utvikningsprojekt.
De lämnar ut precis vad de själva vill och inte ett vitten till, spinner sin historia efter egen smak och dekorerar sina avslöjanden med förtjusande brasklappar, bräddfyllda med hänsynslöst ärlig självreflektion.
De äventyrar inte sin integritet på allvar, de har bara skapat en alternativ, inbrottssäker persona. Det är integriteten hos de namngivna, utlämnade birollsinnehavarna de krossar.
Det är ingenting annat än maktmissbruk.