När demonstrationståget

så sakteliga vecklade ihop sig på Norra Latins skolgård och omvandlades till ett publikhav framför den svartmålade scenen, blev det tydligt att invandrare var rejält överrepresenterade. Många hade akuta saker på hjärtat. Överallt nationsflaggor och plakat: "Free inner Mongolia!", "Stöd tamilernas kamp!", "Stoppa Irans kärnvapen!", "Sri Lanka behöver världens stöd!", "Release Mr Hada!". Den tappra, iransk-svenska konferencier - jag uppfattade inte hennes namn, men "Ni kan kalla mig Kerstin!" uppmanade hon alla oss etniskt lomhörda - läste högt från ett plakat som hölls upp av en sammanbiten man alldeles vid scenen: " 'Splittra inte på familjen!' Ja, vad bra!...Jaha, det är hungerstrejk?" Hennes röst tonade förvirrat bort. Att hojta om hungerstrejk från scenen, antyda att svensk asylpolitik gör människor desperata, är väl något av en partydödare på regeringspartiets högtidsdag. I synnerhet som en enorm, röd banderoll med texten "Alla ska med!" hängde bakom scenen på Norra Latins nymålade vaniljfasad.

Di svenske höll

sig en bit ifrån scenen. Men var var deras demonstrationsplakat? Jaha, där var ett: "Nytt Operahus!" Och där, några röda, förtryckta med texten: "Ja! Sänkt SL-taxa!" Okej. Upp till kamp emot bristen på Operahus, sista striden det är. Inte konstigt att de flesta blondlagda nunorna såg ganska lindrigt stridslystna ut. De såg ganska förnöjda, lite uttråkade, något frusna ut, men glada över att här och där stöta på sina kompisar i Rörelsen. Göran Perssons främsta uppgift var förstås att tända elden i dessa sina valarbetares hjärtan inför valrörelsen. Hans retoriska talanger stod honom bi. Vinden var vass, talet var långt, men Persson behöll någorlunda greppet om sin publik. Fast de flesta såg ändå ganska loja ut. De skrattade lite när Persson levererade några försiktigt ekivoka skämt om Alliansens badtunna. Men när han varnade för de onda moderaternas planer på att kidnappa välfärden och "sparka på de sjuka" blev gensvaret sisådär, tyckte jag. Ingen såg så vansinnigt rädd ut. Mannen som krävde nytt operahus - för övrigt en moderat idé - hade blicken frånvarande fäst på de röda flaggorna på LO-borgen.

Persson kan inte riktigt

skrämma med Alliansen. Men han kan håna deras otydlighet, och där har ju den velande Fredrik Reinfeldt givit honom frikostigt med ammunition. Persson är tydlig. Han ignorerar de flesta av de problem som har hopat sig under partiets tid vid makten: segregrationen, arbetslösheten, de försämrade skolresultaten, polisens ineffektivitet. När han ändå tar upp ett problem, som förtidspensioneringarna, lägger han tonvikten på att borgarna vill göra livet riktigt jäkligt för de drabbade. Det faktum att det är regeringens politik som har skapat, ja, odlat förtidspensionsrekordet förtigs. Persson koncentrerade sig - vid sidan av det obligatoriska löftet om jättebillig tandvård jättesnart - på en välfärdsvision: världens bästa äldrevård. "Sverige ska bli världens bästa land att åldras i!" ropade han. Publiken jublade. Men jag minns valrörelsen 2002. Då sade Persson vid flera tillfällen: "Och de tyngsta lyften ska bort från vården..." Är den - jämfört med "världens bästa äldrevård" - relativt begränsade uppgiften löst? Nej, naturligtvis inte. Det är förmodligen ganska smart av Persson att strunta i de små, kontrollerbara detaljerna och koncentrera sig på de saftiga, fjärran visionerna. Och den viktiga frågan denna Första Maj är ju trots allt varken äldrevården, asylpolitiken eller tamilernas kamp, utan: Hur blir det med Operahuset?