Samtidigt upptäckte de att de duttade ofantligt med flickorna.
De började tänka: Vi måste bredda barnens repertoar: ge pojkarna ett språk, lära dem att kommunicera, och låta flickorna hoppa och stoja mer.
De gjorde slag i saken, lärarna på förskolan Tittmyran. Metoden kallas genuspedagogik.
I går skrev Kajsa Wahlström, en av Tittmyranpionjärerna, på Expressens debattsida och erbjöd sig att hålla en föreläsning för Göran Hägglund, för att skingra hans svåra genuspedagogikskräck.
Tacka ja, Hägglund. Jag har hört föreläsningen. Den är bra.
Jag hörde den 2002, i Rosenbad. Det var jämställdhetsminister Margareta Winberg (S) som bjöd på arbetslunch.
Ack, 2002. Då fanns det jämställdhetspatos i Sveriges regering. Winberg var engagerad på riktigt i kvinnors lott. I mäns våld mot kvinnor, kvinnofridslagar, kvinnojourer, könsmobbning i skolan, kvinnorepresentation i styrelser och, som sagt, pedagogik.

Det var en himla tur att Margareta Winberg hann smita in i historieböckerna mellan regeringarna Bildt och Reinfeldt. I annat fall hade Sverige inte varit världens jämställdaste land i dag. Aldrig i livet.
Alliansen är inte helt värdelös. Justitieminister Beatrice Ask har arbetat vidare på kvinnofridsspåret. KD:s Maria Larsson har stärkt kvinnojourernas ställning.
Men om inte Winberg hade inträffat, hade Maria Larsson inte gjort vad hon gjorde. För Kristdemokraterna hade inte på egen hand tagit in jourerna i stugvärmen.
Det hörs ju lång väg att kvinnojourer är ett veritabelt genusträsk, vimlande av manshatare som inte borstar håret.

Alliansen har inte försämrat kvinnofridslagarna eller sabbat för jourerna. Stort tack. Men den har inget bultande jämställdhetshjärta. Hade den haft det, hade jämställdhetsminister Sabuni varit närvarande i Hägglunddebatten.
Men hon är inte intresserad och behöver inte känna något yttre tryck.
Det är ju inte som att hon pressas av energiska feminister i debatten.
Det är för övrigt ironiskt: Hägglund stormar mot "genus" i en tid då genusdebatten är närmast obefintlig. Om den förs är det ofta av män. Jag vet inte vart kvinnorna tog vägen.
Den senaste genusdebatten på kultursidorna var väl den där om handväskor.
Som om allt var - klart.
Förra veckan avslöjades att många unga flickor har sex trots att det gör ont. För pojkarnas skull, för att de inte ska tröttna och dra vidare.
Unga svenska kvinnor gör med andra ord precis som Anka tycker att kvinnor ska göra.
Hur kan Anna Ankas åsikter vara värda spaltkilometer om den korresponderande verkligheten inte är intressant alls? Vilken bedrövlig blingblinglogik.

Om inte jämställdhetsförespråkare håller ställningarna kommer mark att förloras. Jämställdhet är inget normalläge. I den utsträckning den finns, finns den tack vare vaksamhet.
Konservativa krafter kan, i ett vakuum, trycka tillbaka jämställdheten genom att i bästa Hägglundanda avfärda varje diskussion om genus som "feministisk extremism". Och därpå servera sitt eget Hägglundalternativ, "sunt förnuft", en paroll som har förfäktats lika entusiastiskt av status quo-försvarare sedan häxor brann som bäst.
På samma sätt som jämställdhetsivrare har kallats extremister ända sedan de började kräva rösträtt för kvinnor.
Men det kanske inte är något att diskutera förrän Hollywood sätter ner foten.