Ireen von Wachenfeldt är ledare för kvinnojourernas riksorganisation, Roks
Ireen von Wachenfeldt är ledare för kvinnojourernas riksorganisation, Roks

Ann-Charlotte Marteus: Ett nyttigt bråk

Publicerad
Uppdaterad
I söndags sändes andra delen av Evin Rubars granskning av kvinnojourernas riksorganisation, Roks. Reportaget var intressant, men inte problemfritt.
Expressen getinglogga
Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.
Roks, gestaltat av ledaren Ireen von Wachenfeldt, framstår som drabbat av posttraumatiskt stressyndrom; känslan av belägring tyckts vara akut; fienden finns överallt och ingenstans. Och visar man ett ögonblicks svaghet, då är det slut. De svåråtkomliga samhällsstrukturer som gör att män och det manliga premieras har i Roks tappning förvandlats till konkreta nätverk där män möts i lönndom för att lägga upp patriarkala strategier. Samt ritualmörda barn. Den slutgiltiga "teorin om allting" som Stephen Hawking och andra fysiker söker i universum har Roks hittat i patriarkatet: Alla män är maktlystna och våldsamma. Alla män slår kvinnor av samma enkla orsak: maktlystnad. Det finns ingen "bot" eftersom det inte är någon sjukdom att slå någon av maktlystnad. Alla misshandlade kvinnor har därför samma historia, vare sig de fattar det eller inte. Alternativa sätt att se på mäns våld tolereras inte av Roks. Det upptäckte jag själv när jag häromåret ombads att skriva en krönika i rörelsens tidning Kvinnotryck. I texten resonerade jag försiktigt om vård av misshandlande män och om lyckade projekt i Kanada. Det gick inte för sig. Kvinnotryck ringde och bad mig – generat – att stryka resonemanget. Annars kunde de inte ta in texten. En rörelse med så lågt i tak behöver sannerligen genomlysas. Men Evin Rubars granskning hade sina intressanta skavanker. Hon gjorde samma fel som Roks, fast tvärtom: Upplägget gick ut på att allt som Roks tror på och står för är vansinne. Begrepp som könsmaktsordning och normaliseringsprocess framställdes som lika galna som ritualmordsmyterna. Och Rubar gjorde avsteg från sin neutralt undersökande roll genom att presentera vård av misshandlande män som det goda alternativet till Roks onda. Med indignerad röst berättade hon att misshandlade Carina minsann hade kunnat "skaffa behandling åt Göran" om hon bott i Norge. Idén att ett våldsoffer bör kunna "skaffa behandling" åt den som slår kan bara lanseras med sådan självklarhet när det handlar om en kvinna som har misshandlats av sin man. Det är könsmaktsordning i praktiken, det. Roks fruktan för att vård av män ska bli ursäktande dalt, och att det ska leda till att kvinnor får signalen att stanna kvar och "förstå" i stället för att fly, är förståelig. Och rädslan för att vård av män ska leda pengar bort från de redan fattiga kvinnojourerna är högst befogad. Detta sagt, måste våldsproblemet attackeras från flera håll. Om vetenskapligt prövad vård kan få män att sluta slå är det en metod som bör prövas. Inte i stället för fängelsestraff, men kanske som en del av straffet. Roks sektliknande teorier och metoder måste hur som helst konkurrensutsättas. Feminister kritiserar ogärna varandra av rädsla för att jämställdheten ska skadas. Det är en farlig och felaktig inställning. Om vi inte kritiserar varandra, rättar till tankefel och debatterar förutsättningslöst, riskerar kvinnorörelsen att bli korkad och löjeväckande. Det, om något, är ett hot mot jämställdheten. Men en viktig förklaring till Roks inflytande är att de allra flesta, i synnerhet män, inte bryr sig särskilt mycket om våldet mot kvinnor. Ännu färre gör ett handtag i praktiken. Kvinnorna ute på kvinnojourerna – som inte är kloner av Ireen von Wachenfeldt – gör på ideell basis det som stat och kommun har underlåtit att göra. Det riktigt stora problemet är, kort sagt, inte vad Roks gör. Det riktigt stora problemet är vad samhället i övrigt struntar i att göra.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Följ Expressens ledarsida på Facebook för tips om fler liberala ledare och krönikor.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag