I Grästorp har en nazist valts in i kommunalfullmäktige. När P1 Morgon frågar vilka det är som röstar på Svenskarnas parti, svarar Alexander Bengtsson på Expo:
"De som tycker som Svenskarnas parti."
Även om de inte är fullfjädrade antisemiter och antidemokrater, menar han, så attraheras de av sådana åsikter.
Så drastiskt måste man nog se på saken.

SD-politikern Marie-Louise Enderleit skrev på Facebook, apropå en filmsnutt hon sett: "Ställ upp invandrarna här på filmen o sätt en kula mitt mellan ögonen, lägg dom sen i en påse o sätt frimärke o skicka dom dit där dom hör hemma."
Till Trelleborgs Allehanda säger hon dock att "alltså, vi är inte rasister".
SD kallar sig inte rasister. Och de är inte klassiska, biologiska rasister. De mäter inte skallar. Men de har drag av kulturell rasism. I deras världsbild finns det en enhetlig, överlägsen svensk kultur som människor från främmande kulturer inte kan eller vill anpassa sig till, utan bara förstöra.
I sin debattartikel i Aftonbladet (19/10 2009) beskrev Åkesson muslimer som "vårt största utländska hot sedan andra världskriget". Även sekulära muslimer är farliga, får vi veta, för de kan plötsligt förvandlas till militanta islamister som vill införa sharialagar. De har det liksom i sina kulturella gener.
Han framställer "muslimerna" som ohederliga, känslostyrda och sexuellt överaktiva. Och det är den klassiska nidbilden av en underlägsen Annan.
Så beskrev män kvinnor, förr - en förklaring till varför kvinnor inte fick äga, ärva eller rösta. Själva såg sig männen som motsatsen: ärliga, rationella och civiliserade.
Och det låter ju som den svenska självbilden, som centrifugeras av SD.

Ett drag som definitivt ingår i den svenska självbilden är att svenskar är toleranta och absolut inte rasister.
Men rimligen röstar människor på SD för att de attraheras av det rasistiska tilltalet, som inte går att missa.
Om vi i den svenska debatten väljer att blunda för att SD:s framgångar beror på att somliga svenskar är rasister, eller gillar rasism, är det illa. För då måste politiker och opinionsbildare försöka hitta mer "svenska", aptitliga förklaringar. Till exempel: SD:are är bara "oroade över samhällsutvecklingen" och "den misslyckade integrationspolitiken". Ah, vad är väl svenskare, och finare, än djupt samhällsengagemang?
Det är faktiskt denna attityd Åkesson imiterar i tv. Han imiterar ett mycket svenskt, allvarsamt samhällsengagemang.
Viljan att tolka rasistiska hatstämningar som genuin oro över en misslyckad integrationspolitik kan i sin tur leda till åtgärder à la "hårdare krav på invandrarna".
Men fokus på hårdare krav på etniska minoriteter minskar inte rasismen. Tvärtom. Det etnifierar samhällsdebatten, som Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg skrev i gårdagens SvD. Alltfler börjar tala åkessonska.
Se på Danmark. Ju hårdare invandringspolitik, desto hätskare främlingshat.

Alexander Bengtsson säger att framgången i Grästorp "har en gigantisk betydelse" för Svenskarnas parti. Den kommer att ge nazisterna stort självförtroende, leda till fler utåtriktade aktiviteter och till att rörelsen får fler anhängare, tror han.
Om man tar rasisters "samhällsoro" på allvar i dag - vad göra, om nazister börjar närma sig Sveriges riksdag om fyra år, eller åtta?