Monarki
Sveriges kung klev ner från sin höga häst, gömde kronan noggrant under kavajen och gav en intervju som inte liknade någon annan. Han försökte tala till folk på folkligt vis - en konst som han på intet sätt har förberetts för eller är självklart rustad för.
Han fick svara på oerhört genanta frågor och på frågor med oerhört allvarliga implikationer. Med all rätt. Han nekade till att ha gjort något okungligt. Var han trovärdig? Nja. Men det var en sorts avbön. Blir han poppis igen? Det är inte så säkert.
I sin scenshow "Glorious" talar den brittiska komikern Eddie Izzard om prinsessan Dianas död. "Vi blev omskakade", säger han, "för det var som en såpopera." Det var som om engelska folket hade satt sig framför ett avsnitt av en populär tv-serie, mitt i en säsong - och så, plötsligt, dör huvudrollskaraktären.

Izzard gör en snopen, förvirrad gest: "Va? Slutade det nu? Men jag tittade ju på det där..."
Vid sidan av ett legitimt missnöje med kungens beteende och vänkrets, finns det säkert rent underhållningsmässiga skäl till att så många vill byta Carl XVI Gustaf mot Victoria I. Serien "Kungen å Silvia" har ju gått i, puh, tusen år. Den börjar bli sliten.
Såpor behöver unga, tjusiga människor som är mitt i livet och familjebildandet. Det är där de stora dramatiska konflikterna finns, det vet varenda manusförfattare.
Drottning Elizabeth har inte gjort bort sig sedan Dianas död. Hon är djupt respekterad. Men nyligen svarade var tredje britt att evighetsserien "Queen ­Elizabeth" borde läggas ner och ersättas med "William and Kate". B-dokusåpan "Charles and Camilla" vill man inte veta av, alls.
Moderna individer vill ha rapp, snygg underhållning och ständigt uppdaterade versioner­ av allt. En monark, däremot, tronar på förmoderna värden: nation, ätt, blod. Individens vilja är ingenting, hon har bara att böja sig för sitt öde, lyda Gud och göra sin plikt. Carl Gustaf Folke Hubertus Bernadotte är rotad i den ­världen.

Oscar II var den sista svenska kung att krönas, men hans mantel hängde över silver­tronen 1973, när lillprinsen höll sitt trontal och blev Carl XVI Gustaf. Tv-tittarna kunde välja mellan­ att förtjusas av ­drabanterna och de kungliga insignierna - eller att avfärda alltihop som trams. Huvud­personen hade inget val.
Han hade odlats fram i svenska statens Bernadotte­laboratorium på Haga, under energiskt överseende av hela svenska folket.
Efter fyra misslyckade försök - benämnda Margareta, Birgitta, Desirée och Christina - fick man äntligen fram rätt modell. Och med rätt modell avsågs inte "en person med ledaregenskaper, gott omdöme, intelligens, exportgenererande utstrålning och god fertilitet". Det fanns bara två krav: rätt far och rätt kön.
I övrigt hade modellen blott att lyda: han skulle bli kung av Sverige. Punkt slut.

65 år senare ifrågasätts hans lämplighet och han får frågan om han tänker abdikera, som om han hade ett modernt jobb i stället för att vara Sveriges livstidsgisslan och kungliga broiler.
I TT-intervjun hör man på hans gälla röst hur tanken på abdikation hotar hela hans existens.
Samtidigt är det ju helt rimligt att ställa höga lämplighetskrav på ett lands statchef.
Monarki i en modern demokrati - vilket Frankensteins monster.
ledarskribent