Ann-Charlotte Marteus: En enklare död kan bli dyrköpt

Publicerad
Uppdaterad
Vill vi verkligen ha ett samhälle där döden har blivit tyst och effektiv?
VåRD
I går morse hörde jag på Ekot om en 93-årig kvinna som hade känt "ångest och smärta" inför döden. En man från socialstyrelsen intervjuades. Det lät på honom som om man bör kunna förvänta sig en ångestfri död inom svensk sjukvård.
Eftersom jag hade varit på semester och inte kände till fallet, reagerade jag rent filosofiskt på saken: Kan sjukvården verkligen frälsa oss från något så grundläggande mänskligt som dödsångest?
Är inte ångest inför döden ett pris vi faktiskt måste betala för vår livsgnista?
Senare läste jag artikeln på DN Debatt (5/12), där Eva och Lilian O Montmar skriver om sin 93-åriga mors död. Historien är förstås mer komplicerad än vad jag hade uppfattat. Modern hade slutat äta. Hon önskade dö. Döttrarna accepterade detta och blev "lovade att mor absolut inte ska behöva känna smärta eller ångest". Men så blev det inte. Stundtals mådde modern fruktansvärt illa och kräktes, plågades av svår huvudvärk och hade dödsångest. Döttrarna beskriver hur de satte fingrarna i öronen för att dämpa ljudet av hennes förtvivlade skrik.

Hemmet, där kvinnan vårdades, tycks ha haft bristfälliga rutiner kring vård i livets slutskede. Döttrarna kände sig svikna. Och vem skulle inte bli tokig av frustration om en älskad person fick lida svårt, samtidigt som vårdpersonalen framstår som handfallen?
Men, samtidigt, på ett mindre personligt plan, undrar jag: Vill vi ha ett samhälle där en tyst, effektiv död har blivit norm?
Vill vi ha vårdpersonal som, utan att grunna över etiska dilemman, tar fram storsprutan vid minsta tecken på oro eller lidande hos döende patienter?
Det är, milt uttryckt, inte detta Eva och Lilian O Montmar efterlyser. De efterlyser en bättre palliativ praxis så att personalen på Sveriges vårdenheter vet vad den gör och gör som den säger.
Men diskussioner om döende och om dödshjälp, i bred bemärkelse, har blossat upp ovanligt ofta på senare tid. Medierna rapporterar ofta i uppbragta ordalag, som om ett utdraget döende i sig nästan är att betrakta som en vårdskandal.
Går vi mot en utveckling där människors tolerans för döendets manifestationer minskar?

Det är en välkänd sanning att våra krav på sjukvården ökar i takt med att vår privata standard ökar. Vi nöjer oss inte längre med att doktorn räddar vårt liv. Vi applåderar inte penicillinet. Nej, nu vill vi ha ökat välbefinnande, vi vill ha förbättringar. I stället för en apelsinklyfta mot skörbjugg vill vi ha tänder vita som kakel. I stället för grötomslag vill vi ha lederna utbytta så att vi kan bestiga Mount Everest på 100-årsdagen.
Rimligen kommer vi att börja efterfråga en allt "lyxigare" död.
I år har det talats om rätten att bli sövd in i döden. Det låter ju förnuftigt. Mänskligt. Men när den rätten har etablerats, lär nya krav komma: Varför dra ut på "sovandet"? Det är ju plågsamt. En spruta, direkt, är väl ännu mer mänskligt? Sedan: Om man ändå har fått en dödlig sjukdom, varför ligga där och ha dödsångest i stället för att ta den där sprutan som ju ändå är, liksom, bokad och klar?
I en gudlös värld är det kanske självklart att vi till slut börjar betrakta döendet som en kostnadskrävande transportsträcka utan uppsida.
Men frågan är hur den sortens nyttotänkande påverkar idén om människan som värdefull i sig, alltid, oavsett förmåga eller kvaliteter.
Den där sentimentala, religiöst färgade, gamla idén som hela vår civilisation råkar bygga på.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag