Snart är det val igen! Temperaturen i valrörelsen stiger för var dag.
Mona Sahlin väljer nya gardiner till kontoret i Rosenbad och Reinfeldt filar på sina memoarer, "Fast forward Fredrik".
Eller också inte.
Dagens politiska samtal är lite märkligt. Alliansen har regerat i sex månader, en åttondel av mandatperioden. Det är 41 månader till nästa val.
Ändå diskuteras ”nästa val” så ofta i medierna att det doftar valår.
Det spekuleras i hur Mona Sahlins regering kan komma att se ut. Vilken ministerpost ska Margot Wallström få? Får miljöpartisterna vara med? Och när ska a-kassan äntligen återställas, måntro?
Om Alliansen hade krisat, om ett nyval lurat runt knuten, hade det varit logiskt. Men ingen spekulerar i den riktningen.
Det är snarare som om vi lever i ett slags undantagstillstånd; som om en borgerlig regering är ett så regelvidrigt fenomen att naturlagarna har upphävts. Själva Tiden gör revolt och snörper hjälpsamt ihop mandatperioden så att socialdemokratin kvickt kan komma tillbaka hem till makten.
I en sådan kontext blir
Alliansen snarast illegitim, som om den utnyttjat ett hål i tideräkningen som den inte har rätt till.
Som om den kapat landet där all offentlig makt utgår från socialdemokraterna.
För fyra år sedan, 2003, lade s sin första vårbudget efter valet 2002. Den blev utskälld, inte bara av oppositionen. LO var kritiskt och TCO varnade för kaos i avtalsrörelsen.
De utlovade höjningarna av taken i sjuk- och föräldraförsäkringen blev det nämligen ingenting av, sjukpenningen sänktes, reglerna för deltidsarbetslösa stramades åt och en höjning av maxtaxan på dagis aviserades. Bland annat.
Budgeten stod i skarp kontrast till vallöftena 2002, då det var (s)penderbrallorna på.
Men skakades Sverige av detta? Ingalunda. Och finansminister Ringholm hymlade inte ens:
– Vi har valt modellen att prioritera välfärden framför transfereringarna. (DN 16/4 2003)
Hellre tillväxt än höjda bidrag, alltså. Det är ungefär vad Anders Borg säger nu. Men vad hjälper väl det?
Socialdemokraternas beskrivning av Alliansen må ha förlorat slaget på valnatten, men tycks ha vunnit kriget. Den lär oss att borgarna vill folket illa. De sänker bidrag för att de gillar att sparka på ”de svaga”. När s gör samma sak är det av heroisk omsorg om statsfinanserna.
Socialdemokraternas makt – det berömda problemformuleringsprivilegiet – visar sig också i att a-kassenivån alltjämt behandlas som den absolut viktigaste frågan i svensk politik.
A-kassans ändamålsenlighet, arbetslöshetens storlek, arbetsmarknadens funktionssätt – allt detta är underordnade ting.
Huvudsaken är att a-kassan ligger på exakt den nivå som enligt aktuell socialdemokratisk retorik markerar skillnaden mellan solidarisk välfärd och Reagan-misär.
Det är inte så konstigt att det har blivit så här, förstås, i ”världens enda demokratiska enpartistat”.
Men det är inte så sunt att en majoritet vill ha tillbaka socialdemokraterna trots att de nyligen tappade förtroendet för dem. Det är inte sunt att så många svenskar tycker att s är landets rättmätiga makthavare och att alla alternativ är skräckinjagande.
Det är inte så bra att så många svenskar, med eller mot sin vilja, tycks vara medberoende socialdemokrater.
