En kvinnlig medarbetare lämnade ledarsidan. Den politiske redaktören var feminist. Inte en skenhelig salongsfeminist utan på riktigt. Han ville ha lika många kvinnor som män. Så han valde mig, undersköterska, i stället för att fiska upp en grabb ur den aldrig sinande grabbfloden av framåt, självsäkra ungliberaler.
Det sistnämnda hade varit det lätta valet, förstås. Vilken manlig chef drömmer inte om en liten grabb! En ung version av sig själv. Någon att lära upp. Någon att beundras av.
Någon som är på samma tampaxfria våglängd.

I går skrev Dagens Nyheters ledarsida om könskvotering till börsbolagens styrelser. Argumentationen mot kvotering är en studie i manschauvinism. Till exempel låtsas man ömma för oss stackars kvinnor:
"Framgångsrika kvinnor ställs i en knivig situation. Har de fått sin styrelseplats på grund av kompetens, eller på grund av sitt kön?"
Tack för omtanken! Men kvinnor funkar faktiskt precis som vanliga människor: man tackar ja till ett jobb om man vill ha det och tror sig passa. Sedan gör man sitt jobb. Man vet själv vad man går för.
Man går inte och grunnar på om manliga kolleger står vid urinoaren och drar den moderna versionen av "hon gick sängvägen till toppen".

Kvoteringslagstiftning för privata företag kan man motsätta sig av goda, liberala skäl. Men DN:s påstående att det skulle innebära "lagstiftad diskriminering" av män om 40 procent av styrelseledamöterna måste vara kvinnor är mysko.
60 procent män skulle alltså innebära diskriminering mot män. Hur stor procent män måste det vara, undrar man, för att män inte ska betraktas som diskriminerade?
Exakt så många som de är i dag?
Den stora övervikten män på ledande positioner i dag beror till stor del på att män väljer andra män just för att de är män. Män könskvoterar in män. Att försvåra den processen innebär inte diskriminering mot män.
Men DN kanske tycker att status quo - nästan bara män - är "naturligt".
Man avslöjar åtminstone ingen oro över att dagens inkvoterade grabbar kan ställas "i en knivig situation" och oroa sig över huruvida "de fått sin styrelseplats på grund av kompetens, eller på grund av sitt kön."
En man på toppen är alltid självklart kompetent, tydligen. En kvinna på toppen är inkompetent tills grabbarna vid urinoaren har överbevisats om motsatsen, hm?

Jag fruktar att DN:s ledartext är ett litet tecken i tiden. Man kallar könsdiskriminering mot kvinnor för ett "ofog" och så kan ju man uttrycka det - om man tycker att rasism kan avfärdas som "rackartyg".
Könsdiskriminering är djupt allvarligt. Det är livsförstörande, antiliberalt, odemokratiskt. Men alliansregeringen har låtit frågan svalna totalt.
Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni vill inte kalla sig feminist och gör inte ett vitten. Maud Olofssons hantering av näringslivets ojämställdhet är ynklig. Hennes vapen i stället för kvoteringslagstiftning är - trumvirvel! - brevväxling.
Företagen har dock struntat i att besvara hennes frågor om jämställdhet. Olofssons reaktion på denna nonchalans är en axelryckning.
Jan Almgren på SvD Näringsliv föreslog i en krönika i går att Olofsson, för att visa att hon tar frågan på allvar, åtminstone kunde offentliggöra en lista på de företag som struntat i att svara. Han skriver:
"Nu hör man istället hånskratten eka från de mer reaktionära direktörerna och tjänstemännen inom näringslivet".
Har jämställdhetskampen en bortre parentes? Dansade feminismen blott en sommar?