Demens
Socialstyrelsen har upptäckt att sex av tio demensboenden låses om natten. Socialstyrelsen är chockad, oklart varför. Det här är ingen nyhet. I vårt digitala tidningsarkiv finns det artiklar från 90-talet som behandlar "vårdskandaler" med låsta avdelningar. Politiker och tjänstemän blir lika chockade varje gång, i tre minuter. Sedan fortsätter allt som vanligt.
Men hela debatten kring låsta demensavdelningar är besynnerlig. Vilket beror på att lagen är besynnerlig. Enligt lagen är det "olaga frihetsberövande" att låsa demensavdelningar. Patienterna ska få gå ut om de vill.
Men demens är en hjärnskada. Om Märta tror att hon är 16 år och måste skynda till skolan, klockan tre på natten, mitt i vintern, klädd i nattlinne och tofflor - kan man verkligen tala om en fri vilja som måste respekteras? Varför inte låsa dörren och rädda hennes liv?

Jag jobbade natt på ett kommunalt demensboende på 90-talet. Jag hade ensam ansvar för två våningar med dementa, sammanlagt 17 personer. Båda avdelningarna var låsta.
Jag kände patienterna väl, visste vilka som var oroliga och när de brukade vakna till, så det funkade. Och så visste jag att patienterna inte kunde ta sig ut från avdelningen och bryta benen i trappan eller sticka utomhus.
Men det hände att jag frågade mina chefer hur det skulle se ut om en allvarlig olycka inträffade och det uppdagades hur bemanningen såg ut.
Jag fick flackande blickar som svar - förstås. Man får aldrig, aldrig mer personal i vården. Det vet alla som jobbar där. Chansen är större att vinna på lotto.
Naturligtvis borde alla demensavdelningar vara bemannade nattetid. Men jag skulle ändå vilja att "min" avdelning var låst eller larmad. Inte rummen, men avdelningen. För det räcker ju med att jag är inne på ett rum och byter lakan eller försöker natta någon orolig själ: simsalabim, avdelningens långa korridorer är obemannade. Märta kan slinka ut.
Även med två anställda skulle livliga patienter på vissa avdelningar kunna försvinna sin kos, även om risken skulle minska.

Äldreminister Maria Larsson (KD) påpekar (upprört) att det är olagligt att låsa in dementa. Men om regeringen anser att dementas "frihet" är viktigast av allt - tala klarspråk. Säg att ni, alliansen, tar fullt ansvar om patienter bryter benen av sig eller fryser ihjäl i frihetens namn. Säg det till oroliga anhöriga och personal. Inte för att det kommer att trösta någon, om olyckan är framme, men säg det ändå.
Både regeringen och Socialstyrelsen är också negativa till regler om minimibemanning. Och tekniska lösningar, som larm och kameror, ses inte med blida ögon. Men hurra, Socialstyrelsens Per-Anders Sunesson tror nu på "en större politisk diskussion" om personaltäthet.
Var vänlig visa exempel på sambandet mellan en större politisk diskussion om personaltäthet och ökad personaltäthet.

Äldreboomen kommer att innebära fler dementa. Frågan är om personalen ens räcker till. Och om lagstiftarna förbjuder alla säkerhetsarrangemang kring dementa, i frihetens namn, och för klichétunga politiska diskussioner, samtidigt som det snålas med personal på äldreboendena ute i kommunerna - vem vill jobba med dementa?
Tillståndet inom demensvården tyder på att beslutsfattarna varken tar patienter eller personal på särskilt stort allvar.