MASKINERNAS MAKT
Tänk om ett dagisbarn ­kommer bort i skogen och dör. Och alla tänker att tragedin hade kunnat undvikas om barnet hade haft ett gps-chip i reflexvästen.
I onsdags kom nyheten att en förskola i Malmö ska gps-utrusta sina reflex­västar. Inte för att något barn har försvunnit, utan för att - det går. Och det är lätt att se ett framtidsscenario där alla dagis med självaktning har gps. Snart tar något låg­stadium efter. Och så vidare, upp genom åren.
För barnen skulle gps:en bli helt naturligt. En bekant berättade att hans lilla dotter inte hittade sin cykelhjälm en dag. Han sade till henne att den inte behövdes - de var på landet - men hon fick panik. Hjälmtvånget var så inpräntat i henne, insåg han, att hon såg det som rent mekaniskt omöjligt att cykla utan hjälm.
Kommer vi att få en generation som inte är förmögen att ta sig ut genom dörren utan att vara övervakad? I så fall: var det verkligen så vi ville ha det?
Vi bestämmer inte över datorerna. Vi uppfinner dessa maskiner och de är ju underbara. Men de växer till sig, utvecklas och börjar liksom ta sig ton. Börjar ställa krav på oss, förändrar vårt sätt att vara, tänka och agera: "Jag kan se till att ditt barn inte kommer bort. Använd mig." Och antagligen lär sig föräldrarna att bli räddare än tidigare generationer, för att barnen ska komma bort. Trots att risken inte har ökat.

Komikern ­Stephen Fry har sagt att telefonen är den mest ­oartiga av upp­finningar. En telefonsignal är som någon som drar en i armen och skriker: "Tala med mig! Tala med mig. Tala med mig!"
Nu måste alla bära denna skrikhals med sig. Ständigt. Tele­fonens über­smarta barnbarn börjar bli en del av oss: vårt första hel­datoriserade kroppsorgan.
Tidigare i år debatterades mobilfusket under ­proven i skolan. En intervjuad lärare sade att han inte ville ta ifrån barnen mobilerna ens för en timme, trots fusk­risken. Det var deras "mänskliga rättighet" att ha mobil, ansåg han. Och när skolbarns dåliga sömn dis­kuterades i tv, ny­ligen, identifierades dator och mobil som centrala skäl: "Även om de släcker, kan de ju Iphonesurfa i smyg", sade någon. Men att ta ifrån ­barnen deras datorer nämndes inte som ­möjlig ­lösning. Som om datorrov var barn­misshandel.

Maskiner har förstås ­alltid påverkat oss. Det ström­linje­formade, glänsande, hårlösa, tidlösa kropps­idealet har ­blivit alltmer tillspetsat, men det föddes när industria­lismen var ung. Och maskinernas ökande tempo och effektivitet har länge ökat kraven på vårt tempo och vår effektivitet.
Men datorerna tar oss in på nya marker. De blir lösenordsskyddade delar av oss. ­Kräver vår ständiga uppmärksamhet. Övervakar oss. Och vi fattar inte hur de fungerar. Alls. Det går inte att lyfta på huven till någonting och tänka: "Aha!". Har gemene man levt i en mer ogenomtränglig, magisk miljö sedan medeltiden?
Frågan är hur detta hjälplöst förvirrade normal­tillstånd på­verkar vår ­rationalitet, vår ­förmåga att ifrågasätta status quo och vår tro på att vi kan förändra det.
Folk säger då och då att de tror att mobiler och internet gör oss dummare. De säger det med en ton av resignation. Mänskan spår, men datorn rår.