Vilka är friskolorna till för? Politikerna, entreprenörerna - eller möjligen eleverna?
I början av juni i år slog Kronofogden till mot Doctrinagymnasiet i Uppsala för att utmäta inventarier för 25000 kronor.
I juli begärdes gymnasiet i konkurs och 13 oktober återkallade Skolinspektionen gymnasiets rätt till bidrag. Man uppmanade skolans 116 elever att kontakta sin hemkommun och klargjorde att:
"Kommunen har ansvar för att erbjuda gymnasieutbildning i de fall eleverna är under 20 år. Men kommunen har ingen skyldighet att erbjuda exakt samma utbildning som eleven gått tidigare."
Under de kommande fem åren kommer en av fem elever, eller 80000 läshuvuden, att försvinna i landet på grund av minskade barnkullar. Skolinspektionen kan parera nedgången genom att bli snålare med tillstånd till nya friskolor. Men man kan inte dra in tillstånd till befintliga skolor på grund av elevbrist.
Risken är betydande att friskolekonkurserna ökar de närmaste åren.
I Stockholms län, friskolornas mecka, står redan 3700 gymnasieplatser tomma. Det är illa. När elevantalet sinar i en skola, sinar skolpengen. Men lokalerna krymper inte, och inte lokalhyran heller. Så man får dra ner på annat, som studiematerial.
Detta har fått Roger Mogert (S) i Stockholms stads utbildningsnämnd, att kräva en lagändring så att politikerna kan införa tillfälligt etableringsstopp för nya friskolor.
Att ge principiella friskolemotståndare inom socialdemokratin veto mot friskolor vore ingen lysande idé. Men längst från verkligheten är i detta fall en Allianspolitiker. Utbildningsnämndens Ann-Katrin Åslund (FP) säger:
- Det vore väldigt dumt att stoppa nyetablering, då stoppar vi också nya idéer och ny kompetens. Den friskola som startar sist kan ju vara den bästa. (SvD 8/9)
Det doftar fanatism. Eller Trisslottmani? Ann-Katrin Åslund tycks hursomhelst bry sig mer om liberal valfrihetsideologi än om Stockholms tonåringar.
Tre år har en individ på sig att skaffa gymnasial lärdom och gymnasiebetyg. Tre tonår. De är i grunden jobbiga år i vilket fall som helst, hormonellt och existentiellt. Det säger sig självt att det inte är bra för studieron och -resultaten om Kronofogden plötsligt rusar in i klassrummet och snor ens bänk och bunsenbrännare. Inte heller kan det anses lyckosamt att ungdomar inte vet om deras skola öppnar igen efter sommarlovet. Och det är ett svek när för stora lokaler tär på studiematerialens kvalitet.
Vad ska Åslund trösta dem med? Att friskolesystemet främst syftar till att bereda vägen för det förtrollade ögonblick i en fjärran framtid då marknadskrafterna skakar fram pedagogikens Leonardo da Vinci och hans aldrig tidigare skådade idéer och kompetens?
Det är Skolinspektionen - inte politiker - som ger friskoletillstånd. Men den inhämtar alltid underlag från berörda kommuner. Om en ny skola inte behövs, om det knappt finns elever till de skolor som redan existerar, blir det nej.
Problemet är att politikerna inte alltid ger Skolinspektionen bästa möjliga beslutsunderlag.
Vänsterpolitiker svarar gärna "Nej för tusan, här är det knökfullt" och borgerliga politiker tenderar att säga: "En friskola till, precis vad vi behöver!"
Är de lika goda kålsupare?
Nja. Vänstern har sin enfaldiga sida - "Hellre en kass kommunal skola åt alla än valfrihet" - men, guess what, vänstern har förlorat det här slaget.
De borgerliga vann. Därför har de det tyngsta ansvaret för att systemet ska fungera optimalt. För eleverna. För de där små rangliga sakerna av kött och blod.
