De har skolats in i förhandlandets och jämkandets svåra konst. De kan komma till beslut om lagar och reformer.
Om riksdag och regering var fjärde år fylldes med gröngölingar, beväpnade till tänderna med "hjärtefrågor" och järnvilja, skulle det kunna bli mycket grusigt i maskineriet.
Men så lär det inte bli. Tvärtom; politikeruppdraget har alltmer blivit ett yrke.
SvD gick i går igenom statsrådens "väg till makten". I snitt har ett statsråd arbetat sju år utanför politiken och varit heltidspolitiker eller arbetat politiskt i 18 år, enligt SvD.
Sju års yrkesliv låter ganska hyfsat, även om "politikeridentiteten" är den klart dominerande. Det finns dock avsevärda generationsskillnader.
De som är 50 år eller äldre har en yrkeserfarenhet på nio år. De som är mellan 40 och 50 har jobbat i snitt sju år. De yngsta statsråden, de under 40, har bara tillbringat 1,5 år i det "civila" yrkeslivet.
Skillnaderna förklaras förstås av själva åldersskillnaden, delvis. Och SvD:s genomgång är tämligen skissartad, så siffrorna bör tas med en nypa salt. Men tendensen att yngre politiker är mer broilerlika än äldre, bekräftas bland annat av statsvetarprofessor Jörgen Hermansson.

Vad kan den här utvecklingen få för följder? En risk är att politiker börjar tala ett språk som låter främmande och falskt.
När centerledaren Annie Lööf - hon har ett halvårs arbetslivserfarenhet - talade om arbetslivet i sitt installationstal, lät hon förfärligt klyschig och romantiserande.
Det påminde en smula om Hedvig Elisabet Charlottas dagboksinteriörer från Gustav III:s hov, där grevar och baroner klär ut sig för att leka bondeidyll i slottsgemaken.

I brist på egen erfarenhet åker ministrarna land och rike kring och lyssnar på människor. Eller "lyssnar in", som de gärna säger, numera - ett märkligt uttryck som inte låter påfallande genuint.
Nå, det är förstås bra att politiker möter människor där ute "i verkligheten".
Men om man är uppfylld av ideologiska teser om denna verklighet, och samtidigt saknar egen vardagserfarenhet, ökar troligen risken att man bara hör det som bekräftar ens världsbild.
Man får svårt att tänka om. Man blir mer dogmatisk.
I sin bok "Kurvans kraft" skriver Gunnar Wetterberg: "politiker utan annan erfarenhet än politik har helt enkelt svårare att begripa och ifrågasätta sin omvärld".
Med sådana handikapp blir det svårt att hitta bra lösningar på samhällsproblem. Och vad händer då?
Man blir ett lättare offer för särintressenas lobbyister.

Professionaliseringen av politikerkåren är inte särskilt märklig; den ligger i tiden.
Det ställs enorma krav på dagens toppolitiker och, som sagt, man ska inte förakta de talanger som utvecklas under ett långt liv inom politiken.
Men det borde vara en merit, i väljarnas ögon, att en presumtiv folkvald har pendlat mellan politik och vanligt arbete. Det borde vara en tung merit för ett blivande statsråd att ha jobbat.
Det finns ju inget som svenska politiker, oavsett partifärg, talar hellre om än arbetslinjen.
Om den dagen kommer, då ingen i regeringen någonsin har sökt ett seriöst jobb, kan det pratet nog börja låta aningen löjligt.