Under 2006 upptäcktes 35 nya fall av hiv bland sprutmissbrukare i Sverige - en ökning med 40 procent sedan 2005. 26 av de drabbade är stockholmare.
När det gäller marginaliserade, stigmatiserade grupper som missbrukare är mörkertal en komplicerande faktor. Och enligt smittskyddsinstitutet beror en del av uppgången 2006 på att samhället har utökat hivtesterna på häkten och öppenvårdsmottagningar.
Men genom virusjakt har smittskyddsinstitutet ändå dragit slutsatsen att en variant av hiv har spritts genom att ”det sedan ett tid funnits en grupp missbrukare i Stockholmsområdet som tagit risker genom att dela sprutor”.
Myndigheten konstaterar att det finns behov av ”extra vaksamhet och preventiva insatser” i Stockholmsområdet.
En preventiv insats mot hiv – och mot farsoter som hepatit B och C – är sprutbytesprogram. I Malmö har sådana program drivits med stor framgång sedan 20 år tillbaka. Där är hiv en försumbar företeelse.
Men i Stockholm har det varit blankt nej.
Birgitta Rydberg (fp), ordförande i Stockholms läns landstings hälsoutskott, anser att det är en ”väldigt hypotetisk möjlighet” att sprutbyten skulle rädda liv (TT 13/4).
Världshälsoorganisationen WHO håller inte med. Enligt en rapport med den tjorviga, men klargörande, titeln ”Effektiviteten hos sprutbytesprogram när det gäller att minska hiv/aids bland sprutnarkomaner” dras slutsatsen att bevisen för sprutbytesmetodens effektivitet mot hivspridning är ”overwhelming” – överväldigande.
Birgitta Rydberg hävdar vidare att sprutbyten skulle vara att ”uppmuntra till fortsatt missbruk”.
WHO, däremot, skriver att ”efter nästan två decennier av omfattande forskning finns det ännu inga övertygande bevis för att sprutbytesprogram skulle öka påbörjandet, varaktigheten eller frekvensen av illegala droger eller sprutmissbruk”.
Birgitta Rydberg hävdar att det effektivaste sättet att stoppa smittspridning är att få missbrukare att sluta missbruka.
Men WHO konstaterar att en positiv effekt av sprutbytesprogrammen tycks vara att de får narkomaner att söka hjälp att sluta med droger. Och det väl rätt naturligt. Genom programmen får missbrukare respektfull kontakt med ”samhället”, hjälp med allmänna hälsoproblem – och kanske kan de börja minnas hur det var att leva ett liv som inte var i alla delar överjävligt. Då är det rimligen lättare att ta ett steg mot drogfrihet.
Birgitta Rydbergs människosyn synes mycket primitiv. Missbrukare är ju uppenbarligen slavar under drogerna så till den grad att de riskerar liv och hälsa för att få sin sil – annars skulle ingen smittspridning ske.
Men Rydberg resonerar som om de var högst rationella varelser som bör klippa sig och skaffa ett jobb om de vill undvika hiv.
Och rena sprutor skulle alltså ”uppmuntra” dessa lyckomaximerande lirare att ta sig djupare in i det trivsamma missbruket.
Nej, det är mer än primitivt. Det är skruvat. Irrationellt. Det är känslostyrt. Rydberg hatar uppenbarligen droger. Jag har stor förståelse för det. Jag hatar också droger. Men sprutmissbrukare är en av de mest utsatta grupperna i samhället.
Det sätt på vilket vi behandlar dem säger något om vårt samhälles anständighet.
Om kalla fakta visar att liv räddas från dödliga sjukdomar utan att missbruket ökar, då är förbud mot sprutbytesprogram oanständigt.
Centern och kristdemokraterna i Stockholm har talat om att köra över Rydberg och tillåta sprutbytesprogram.
Gör slag i saken! Tvätta bort skamfläcken från vår huvudstads nejder och från den borgerliga majoritet som där regerar.
