Vanligen tänker man förstås tvärtom: vänster är kvinnligt och KRAV-märkt och vänsterkillar har batikrosetter i skägget. Höger är man, bil, EQ fiskmås och i varje högerkvinnas bröst finns en Carl Bildt som vill ut.
Men om man byter ”könsmaktsordning” mot ”partimaktsordning” så är vänstern helt uppenbart en man och Alliansen en kvinna.
Socialdemokratin är, precis som mannen, normen. Och att vara normen är livet på en privilegierad pinne.
Det var hur gott som helst om stormar kring regerings- partiet på Göran Perssons tid. Och visst fick regeringen mycket kritik. Men regeringsdugligheten ifrågasattes
aldrig så att marken gungade. Ingen bekymrade sig om
rikets säkerhet när ministrar eller statssekreterare gjorde bort sig.
Det var aldrig snack om att regeringen skulle falla.

Kring regeringen Reinfeldt har det tvärt-om funnits en undergångsstämning från första början. Avgångarna har förstås bidragit till detta helt av sig själva, men jag är rätt säker på att en socialdemokratisk regering hade hanterat affärerna på ett mycket mer självklart sätt och att avgångarna hade blivit färre.
Om Persson med ett röd-rosigt flin hade sagt att ”jag har tagit minister Så-och-så i örat, nu vet hon vad som gäller och jag betraktar saken som ut-agerad,” hade det säkert räckt långt.
Kritiken hade blivit hård i vissa läger, förstås, men vad mer hade någon kunnat göra? Statsministern sitter ju där han sitter tills nästa val.

Kring Fredrik Reinfeldt finns inte riktigt den där känslan av att ”han sitter där han sitter till nästa val”. Det finns snarare en känsla av att domare Pierluigi Collina plötsligt kan trava in på Rosenbad, ge Reinfeldt rött kort och tilldöma socialdemokraterna matchen.
Känslan av bräckligt undantagstillstånd understryks av det ständiga pratet om ”nästa val”. Inte en opinionsundersökning presenteras, inte ett ut-talande av Mona Sahlin
värderas, utan att ”nästa val” andlöst förs på tal.
Alldeles som om vi nalkades valrörelsen. Alldeles som om ”det kan inte vara SANT att vi ska regeras av borgarna i tre år till”!
Och statsvetare Sören Holmberg, som under valvakan 2006 inte ville uttala sig säkert om valutgången, alltmedan Göran Persson stod i Norra Latins aula och berättade att han hade avgått, han tror sig redan 2007 veta att ”regeringen Reinfeldt är rökt” i valet 2010.

De överkänsliga nervändarna i samhällskroppen beskär förstås Alliansens handlingsutrymme. Allt den gör framstår skumt och förmodligen farligt. Minsta felsteg kan framställas som fatalt.
Alliansen är en konstig tant. Hon är så sprängfylld med irriterande annorlundahet att det alltid finns något att notera och klaga på. Men social demokratin är, trots sina brister, en normal gubbe i mellangrå kostym. Och vill tanten framstå som jämbördig med gubben i kompetens, måste hon vara dubbelt så kompetent som han. Minst.
Men Alliansen har en fördel, förstås, förutom att själva tiden kommer att göra den mer normal och därmed mer manlig: Fredrik Reinfeldt är en fullfjädrad man och Mona Sahlin är bara en kvinna.
Förra veckan visade en undersökning att svenska folket har större förtroende för Reinfeldt som statsminister än för Sahlin.
Det är enastående märkligt mot bakgrund av det politiska läget i övrigt. Om Tant Alliansen hade letts av en Fredrika och social-
demokratin styrts av någon helt normal Måns-med-rötter-i-Rörelsen, då hade Fredrika torskat så det stänkte om det i en förtroendeomröstning.
Jag undrar om Sören Holmberg tänkte på genusfaktorn när han gjorde sin rökprognos.