Äldrevården är ett komplext djur.
När Kristdemokraterna talar till äldre väljare reduceras äldrevårdspersonalen till nötta redskap som ska slipas och värdegrundas så att de lyder när de äldre vill exekvera sitt individuella självbestämmande.
Men när Fredrik Reinfeldt och Per Schlingmann vände sig till personalen i välfärdssektorn i fredags, handlade det om hur viktig och duktig personalen är. Deras arbetssituation måste förbättras!
Bland annat lovade M-duon att "kommande mandatperiod ska vi stå för de reformer som ger välfärdens medarbetare större inflytande..." (DN 22/1)
Det här går inte riktigt ihop. Ju mer de äldre får att säga till om i vården, desto mer anpassning kommer rimligen att krävas av personalen, som förlorar makt över sin arbetsdag och sina rutiner.
Politikernas krockande löften säger en del om de utmaningar välfärdssektorn - och politikerna - står inför.
De äldre blir en allt större och starkare väljargrupp. Men bra äldrevård utan personal är en svår nöt att knäcka. Och personalen kan göra något som de äldre i vården inte kan, utom i lattjoliberal teori: ta sitt pick och pack om de vantrivs.
Alltså måste man tänka på både äldre och personal.
Men det gäller att börja i rätt ände.

Grundförutsättningen för att äldrevården ska fungera - för alla - är att personalbehovet täcks. Personalbrist leder till dålig vård, sedan kan politiker lova de äldre hur mycket kvalitet, flexibilitet och inflytande de vill.
Om behovet ska kunna fyllas får inte trösklarna vara för höga in i omsorgen, det gäller både kompetenskrav och lönenivå.
Dessvärre är politiker begivna på att drömma ihop utbildningssatsningar. "KD-lägret" för att de äldre ska känna sig trygga. "M-lägret" för att höja status och glans och skapa karriärvägar för personalen.
Men alla behöver inte vara fil mag i geriatrik på en avdelning. Unga, lågutbildade och nysskomna invandrare är som gjorda för de många basala uppgifter som finns inom omsorgen. Blockera inte den möjligheten med kompetenströsklar.
Höga ingångslöner är inte viktigt. För en nykomling är låg lön uthärdlig. Men med ökande erfarenhet och skicklighet måste lönen stiga - ordentligt.
När man är 45 år, har slitit i vården i decennier och inser att gröngölingen tjänar i princip lika mycket - DÅ sätter den stora ilskevärken in.
Men lönestrukturerna har varken Hägglund eller Reinfeldt makt över. Opinionsbildning för nytänkande behövs emellertid.
Jobbskatteavdrag gör det lönsammare att jobba än att inte jobba och höjer inkomsterna, vilket till en del borde underlätta rekryteringen. Fast avdraget gör det ju inte attraktivt att jobba just i vården.
Och politiker måste motstå frestelsen att locka äldre väljare med fantasilöften. Folkpartiets "parboendegaranti" - en frisk maka ska ha rätt att flytta in med sin sjuke make på äldreboendet - känns som ett sådant. Omsorgsresurserna är begränsade, behoven ökande. Resurserna räcker svårligen till äldre friska - som i många fall kommer att hospitaliseras och bli hjälpbehövande i förtid.

Sveriges ålderspyramid håller på att bli en rektangel; om äldre vill ha lök på laxen i framtiden lär de få betala en del av löken själv. Det borde politiker vara mer tydliga med.
Men "basomsorgen" är inte dömd att vara hemsk. Om det finns tillräckligt med personal kommer det alltid att finnas en vänlig hand att hålla i.