Vad gällde egentligen i SVT:s så upphaussade slutdebatt? Fredrik Reinfeldts slutord handlade om att det finns en möjlighet för alliansen att inte bara regera vidare utan också i egen majoritet. Det är vad de sista timmarna av valrörelsen handlar om.
Man måste beundra Mona Sahlin, att i den starka motvinden i opinionen ändå kämpa så tappert på väg in i det berömda kaklet. Men inte någon egen köpt opinionsundersökning i världen kan övertyga de rödgröna valarbetarna om att det inte verkar tämligen kört.
Skådespelarna på scenen spelade ändå sina vanliga roller. Alliansens partiledare tog det säkra före det osäkra och höll sig till manus. De rödgröna var överraskande okoordinerade, utom när det gällde deras sista och nygamla vapen: sjukförsäkringen.
Nu var alliansen förberedd, efter all debatt om den svårt sjuka Annica Holmquist. Lars Ohly låtsades som om han inte följt med nyhetsförmedlingen där det rapporterats att Holmquist, enligt försäkringskassan, kan få tillbaka sin sjukförsäkring.
Reinfeldt, vars bästa gren annars inte är att visa empati, bestod nu provet.

Sanningen är förstås att det finns många människor som far väldigt illa i Sverige. Även i det land som rankas som ett av världens bästa länder att leva i. Vilket är fruktansvärt beklagligt, men inte ens Mona Sahlin kan skriva ut hundraprocentiga garantier för att ett av världens mest utbyggda skyddsnät fångar upp alla alltid. Socialdemokratin har haft gott om tid att under alla sina regeringsår att utrota alla de samhällsproblem de nu tillskriver alliansen.
Dessutom talar vi om en opposition som aldrig tvekat om att hojta om ”ministerstyre” och kasta in en KU-anmälan när ett statsråd pekats ut för att ha gripit in direkt i myndighetsutövningen. Fredrik Reinfeldt ska inte, och har naturligtvis inte heller kompetensen att bedöma vem som ska förtidspensioneras.
Men så inträffade det något smått sensationellt.
Mona Sahlin underströk att det faktiskt inte finns några ”quick fix”, ja hon sa det till och med två gånger: och det gällde problemen med integrationen (som är bättre än sitt rykte) samt ungdomsbrottsligheten. Det var modigt av Sahlin.
Själva affärsidén i en valrörelse är ju annars att ständigt leverera enkla lösningar på komplicerade samhällsproblem. Eller som Jan Björklund påpekade: för Lars Ohly kan precis allt verkligt eller påhittat elände härledas till alliansens skattesänkningar. Kanske var det kvällens vassaste replik i en annars tämligen lam debatt.

Maud Olofsson behöll sin uppåtgående formkurva. Jan Björklund var som vanligt stabil. Fredrik Reinfeldt filade vidare på sin statsmannamässighet. Men vad har hänt med Göran Hägglund? Glömt rappheten hemma i Bankeryd?
Maria Wetterstrand var oväntat blek. Lars Ohly brände på med vänsterretoriken, medan Mona Sahlin var betydligt mer på hugget i TV4:s partiledardebatt i torsdags. Nog svävade tanken i bakhuvudet; att just denna stora debattfinal i SVT får hon följa från soffan 2014.
Det finns sällan några enkla lösningar i politiken, och det är inte enkelt att kora någon vinnare i SVT:s slutdebatt. Tittarna? Ja, möjligen. Men alliansen vinner valet i morgon. Och det är vad som räknas.