Det kan behövas i Jemen. Här finns fler skjutvapen än det finns vuxna män, och landets ökända vapenmarknader bjuder ut allt från pansarskott till granatkastare. Särskilt välrustade klaner påstås ha skaffat egna stridsvagnar för säkerhets skull.
Fram till nyligen var det kutym bland män från den bergiga norr att ha sin Kalasjnikov dinglande på axeln när de gick på shoppingrunda i Sanaas gamla stad, med krokig dolk nerstucken i bältet och kinderna buktande av den allmänt missbrukade tuggdrogen qat.
När jag var där i vintras rådde visserligen förbud mot skjutvapen i stan - det var bara att läsa skylten - men gatubilden kändes ändå rätt exotisk.
De gamla romarna kallade Jemen för arabia felix, "det lyckliga Arabien", men det var ett tag sen. Dagens Jemen, fött ur 1990 års sammanslagning av Nord- och Sydjemen, är tvärtom ett av de olyckligaste ställen man kan tänka sig.
Arabiska halvön är en av världens rikaste regioner, men Jemen är dess svarta hål av fattigdom och vanskötsel. Någon ljusning kan inte skönjas. Staten har de senaste åren lyckats möta sina omkostnader bara med hjälp av en tillfällig oljerusch, och det svarta guldet sinar nu snabbt.

Ingen regering har någonsin haft full kontroll över bergsområdenas stolta, oberoende och framförallt välbeväpnade stammar, men nu hotar något värre än slentrianmässig småanarki. Nu håller själva staten långsamt på att vittra sönder.
Regeringsapparaten i landet gnisslar sedan gammalt, men dess många motstridiga intressen och fraktioner har hjälpligt limmats samman av mutor från den korrupte gamle presidenten Ali Abdullah Saleh. Vad händer när hans kassa en dag är tom?
För att ytterligare förvärra läget har flera inre konflikter utbrutit de senaste åren. I det forna Sydjemen kväser militären förnyade rop på självständighet, och samtidigt rasar ett inbördeskrig i norr mellan religiösa grupper och stammar.
Det är ett land på väg mot avgrunden. Jemenexperterna har larmat i åratal, men ingen har lyssnat.

Först nu börjar omvärlden reagera. Händelser som juldagens misslyckade bombdåd i USA, vars gärningsman säger sig ha tränat hos al-Qaida i Jemen, får varningsklockorna att ringa. Stormakterna bryr sig inte särskilt om Jemens öde, men de är skräckslagna inför risken att den jemenitiska sjukan ska infektera övriga området.
En statskollaps i Jemen skulle kunna utsätta Arabiska halvöns oljegiganter för samma chockvåg av extremism och instabilitet som sköljt över Centralasien från Afghanistan.
Under vintern ingrep saudiska trupper för att ta kontroll över rebellstyrda bergsområden längs gränsen, och samtidigt har amerikanska förarlösa flygplan börjat dyka upp över landet.

Salehs regim kallar det utländskt stöd. Jag skulle snarare hävda att det är de första exemplen på hur utomstående stater börjar sugas in i ett säkerhetspolitiskt vakuum.
Den rika världens medier, som med manisk noggrannhet registrerar varje bomb i Irak och Israel, har låtit Jemen förbli en outforskad fläck på nyhetskartan, allt enligt nyhetsvärderingens första regel: ingen med vit hy inblandad, ingen mediebevakning. Och alltså ingen krishjälp.
Först nu börjar det långsamt dyka upp notiser här och var i pressen.
Insikten sprider sig, att om Jemen faller samman är det inte bara jemeniter som kommer att drabbas - då tar oljepriset nästa smäll. Då, plötsligt, börjar man lyssna.