"Hoppsan, vad du var blåslagen då!"
"Ja, jag gick in i en... i ett par dörrar."
"Där ser man! Men då får väl doktor Lisa sy ihop dig och sen betalar du där borta. Tjenixen!"
2009 tog Södersjukhuset i Stockholm emot 48 000 kvinnliga patienter. Av dem skrevs 262 ut med orsaks-koden kvinnomisshandel. Det är en halv procent. Mäns våld mot kvinnor existerar alltså knappt, om man får tro SÖS - ett rön som stämmer minst sagt illa överens med verkligheten.
En förklaring till blindheten kan hittas i svaren på den enkät som gjorts med SÖS-personal på akuten, kvinnokliniken och bland ambulanspersonal.
Den presenteras i rapporten "Att fråga om våldsutsatthet som en del av anamnesen" (Nationellt center för kvinnofrid).
11 procent av de tillfrågade tyckte inte att det är vårdens uppgift att forska i orsaken till patienters skador. Var tredje tyckte att det kan vara patientens "passiva och beroende personlighet" som gör att de blir slagna. 17 procent menade att "man bara är offer om man själv väljer att vara det" och 21 procent att det "inte är en persons fel att två träter".
Har SÖS:s personal erövrat sitt könsrolls- tänkande på en punchveranda anno 1924?
Faktiskt inte. Enligt Maaret Castrén, professor i akutsjukvård och medförfattare till rapporten, har Södersjukhuset i själva verket "jobbat aktivt i flera år med insatser" mot bland annat kvinnomisshandel.
Castrén tror att resultatet skulle bli ännu sämre på andra sjukhus.
Ett tänkbart skäl till att det skapas en "det är hennes eget fel"-jargong, är att personalen inte har redskapen för att möta och bemöta misshandlade kvinnor. Man vet inte hur man ska fråga, och om man får svaret att "ja, han slog mig", vet man inte hur man ska hantera det.
Det är ingen tvekan om att det saknas redskap. Bra frågemodeller som används på andra platser i världen saknas. Och experter på våld i nära relationer har länge påtalat vikten av att akutmottagningar ständigt kan få hjälp av kurator, eller någon annan som är utbildad att hantera detta. Men inte en enda akutmottagning i Sverige har den beredskapen.
Det saknas också rutiner för hur ambulanspersonal ska vidare- rapportera tecken på misshandel, som man har uppsnappat i kvinnans hem, till kollegerna på akuten.
Och dokumentationen av skador - viktigt vid en eventuell rättsprocess - är skandalöst dålig; den görs bara i vart tionde fall.
Politiker talar om kamp mot våldet, noll-visioner och om haveriutredningar när en misshandlad kvinna dödas (i snitt sker det 17 gånger per år).
Samtidigt fungerar inte omhändertagandet på en så central del av samhällets skyddsnät som akutmottagningen. Det är fruktansvärt uselt.
Personalen måste utbildas, rutiner införas. Och plikten för sjukvårdspersonal att agera när de misstänker kvinnomisshandel bör lämpligen skrivas in, klart och tydligt, i hälso- och sjukvårdslagen.
