Sverigedemokraterna hade skäl att jubla efter sitt landsmöte i söndags. Sifo ger partiet dess bästa resultat någonsin, med 4,7 procent - större än både C och KD.
Det är populismen som har fört SD förbi fyraprocentspärren: mer av allt åt alla, hätskt gnäll om härskande eliter, och folkhemssvärmeri.
Partiledaren Jimmie Åkesson lade följaktligen mycket krut på att skjuta mot "bondfångaren från Bankeryd", Göran Hägglund, som i egenskap av högavlönad och mäktig socialminister inte ansågs duga som representant för "verklighetens folk" - det vill ju Åkesson själv vara.
Men inte heller Åkesson lär i längden kunna slå underifrån, om partiet lyckas i valet 2010. Som riksdagsparti skulle SD stå inför en helt ny slags medial genomlysning.
Det blir svårt för ett parti som inte ens kunde fylla alla kommunala mandat efter förra valet. Ett parti vars ordförande på punkt efter punkt stod svarslös, när han i Expressens partiledarintervju (16/9) plötsligt tvingades svara på frågor om annat än invandringspolitik.
Lägg därtill SD:s skruvade medlemsprofil och extrema interna ojämställdhet. En snabb titt på partiets hemsida visar att av knappt 200 inlägg i talarstolen på lördagen gjordes alla utom tre av män: SD är ett parti som osynliggör kvinnor bättre än någon burka. Vilket riksdagsparti skulle komma undan med såna siffror?
SD måste uppenbarligen bredda sig från sitt snäva fokus på invandringen, försöka bli ett normalt parti, om de ska lyckas finna en plats i rikspolitiken. Till huvudnummer under landsmötet hade man därför utsett arbetsmarknadspolitiken, men resultatet inger knappast förtroende.
Man vill ändra lite på turordningsreglerna, höja a-kassan, ge mer pengar åt det mesta, men strax faller man tillbaka i de gamla ramsorna om hur invandrarna-stjäl-våra-jobb. Som om främlingsfientlig kverulans vore en fungerande arbetsmarknadspolitik.
I tjugo år har SD rekryterat uteslutande genom att appellera till rasism och intolerans. Nu senast genom inrättandet av en fond för att bekämpa islam: en så oblyg hets mot en svensk minoritetsgrupp att det en gång för alla borde göra slut på talet om att SD har tonat ner sin hatretorik.
Det är detta som är partiets svaghet. SD är inte ett vanligt missnöjesparti, som exempelvis norska Fremskrittspartiet, utan till sin kärna en främlingsfientlig sekt med rötter i den historiska högerextremismen.
Ett sånt parti kan inte självklart räkna på stöd från ens de bittraste missnöjesväljare. En röst på SD är något mer än en röst mot "eliten", det är en röst på främlingshatet - och det är det som SD:s motståndare måste visa för väljarna under det år som återstår.
