DEBATTHYFS
Roland Poirier Martinsson, ledarkolumnist på Svenska Dagbladet, är en av dem som drabbats av Balis debattstil och kallats idiot - då på ­Twitter. Poirier ­Martinsson ­svarar i sin kolumn att det är "djupt problematiskt" att Bali, medlem av rikets lagstiftande församling, "ägnar sig åt att håna demokratins aktörer". Vidare är han oroad över såväl artikelkommentarer på debatt-­sajten Newsmill som denna ledarsidas kunskap om grund-­läggande liberala idéer. Nåväl, oron är ömsesidig.

Roland Poirier ­Martinsson anser sig påhoppad för ­åsikten att sexualitet inte bör vara ett politiskt objekt. ­Kritiken som riktats mot honom har bitvis varit häftig och till exempel Bali har gått över gränsen. Martinsson bemöter emellertid inte den självklara kritiken: varför ska de som nyss har tillåtits plats i offentligheten kliva in i garderoben igen? Och vad händer med det offentliga samtalet om vi, som Martinsson, främst väljer att bemöta låga påhopp i stil med Balis? Låt de dåliga argumenten stanna i garderoben i stället.
Hanif Bali har gjort avbön för skällsorden, med ett ­brinnande försvar för rätten att älska. Det är förstås en hedervärd ­inställning. Men han tycks ha glömt att det inte är första gången han är så illa tvungen att be om ursäkt ­efter att ha ­varit för snabb på tangenterna.
I ­februari i år twittrade han, i en dispyt med vänsterbloggaren Kawa Zolfagary: "Ett barn föddes och man slängde ­fostret och döpte efterbörden till Kawa Zolfagary". Han ångrade sig även denna gång, och erkände att det var olämpligt av en folkvald att uttrycka sig så. ­Samtidigt ­agiterade partikamraten Anton Abele mot näthat.

I maj raljerade Bali om ett möte med en "löskekvinna", det vill säga en lösaktig kvinna, som inte delade hans åsikter. Bali själv borde, som representant för ­Moderaterna, vara mindre lösaktig både med sin ilska och också sin omdömeslöshet.
Vårt ­offentliga samtal mår inte bra, hävdar ­Poirier Martinsson. Man skulle kunna säga att han gör ett ­typiskt ­tankefel med ett sådant ­påstående, för att använda hans eget begrepp. En stingslig ung-­moderats twitterspyor är inte en rättvis indikator på hur det offentliga samtalet mår, lika lite som osakliga artikel-kommentarer.

Roland Poirier Martinsson leder Timbros medieinstitut, och förutom att vara en aktiv debattör på Newsmill är han också kolumnist i en av Sveriges största dagstidningar. Är han nedtystad? Nej. Däremot håller inte alla med honom. Hans personliga indignation som följer därav är inte en indikator på hur det offentliga samtalet mår i stort.

Hanif Bali är den som ­förlorar mest på sina infantila utspel, och ­naturligtvis bör debatter hålla en an-ständig nivå. Roland ­Poirier ­Martinsson höjer däremot inte ribban. Det offentliga samtalet hade, om något, mått bättre av att vidgas, i stället för att vara en arena för personcentrerade gräl av de slag som både Bali och Poirier Martinsson hänger sig åt. Svenska Twitter är varken plenum i riksdagen eller en bred folkrörelse, utan en debattklubb för ett fåtal.
Hanif Bali och ­Expressens ledarsida förutsätter varandra, ­avslutar Poirier ­Martinsson. Att han själv ­verkar leva i symbios med sina belackare tycks ha gått honom förbi.