Så gick en smutskastningskampanj och blev en fråga om språkbruk. Håller den unga journalistiken på att förvandlas till bara estetik?
Förra veckan skrev jag om hur hiphopartisten Ken Rings blogg på tidningen Rodeos hemsida spårat ur i en ren orgie av hat riktad mot dotterns mamma, mitt under pågående vårdnadstvist.
Det var namn och bilder, nedsättande ord och kommentarer som talade om att hon borde dödas.
Jag frågade chefredaktören om han var hemma och svaret blev: ja, jo, nu i alla fall. Eller ungefär så här: Ken fick gå men inte utan att Wirfält ville få det till
något av ett missförstånd, ändå.
I Dagens Media säger Wirfält:
”Först och främst vill jag påpeka att det här är lika mycket en fråga om klass som om kön. Kens ’språkbruk’ följer inte den svenska medelklassens normer.”
Så är det säkert. Men nu var det inte för avsaknad av korrekt svenska jag anklagade honom. Utan för förtal, trakasserier.
Men om det i själva verket är fråga om ett unikt hiphop-lingo som jag inte begriper, vill jag gärna ha Wirfälts hjälp att tolka Kens senaste utfall.
I sin nya fristående blogg kommenterar Ken diskussionen på sitt eget vis.
Anledningen till att den överhuvudtaget uppstått är enligt honom att ”Linna Johansson har ett jävla torrt venusberg”, ”hon va med min vän som hade sex med henne sex ggr, efter det så blåste han henne på 75 000 kr”, ”jävla fucking nigger lover”, ”drömmer om ett mulattbarn men får bara ett tomt konto och vill ta ut det på mig”, ”vill att en neger ska binda dig och kalla dig nervärderande saker och slappa dig på rumpan”.
Nej, Wirfält, jag ser inget ungt, hårt och nytt här. Jag ser bara något sorgligt, självhatiskt och svårt misogynt. Och som sagt, kriminellt.
Vad är det som hänt när en chefredaktör inte ser det? Jag skulle vilja kalla det för en ny sorts journalistik. Journalistiken som skön konst, som bara estetik.
”Så, tillbaka till verkligheten”, skriver Wirfält efter att så gott han kunnat tillfredsställa både mig och Kens läsare i ett långt svajigt inlägg.
Diskussioner om vad man vill med journalistiken är helt enkelt overkligt tråkigt tycker Wirfält. När chefredaktörer utsätts för sådana brukar de uppträda besvärat, möjligen kallsinnigt. Men det här är något annat, något helt nytt sorts redaktörskap.
Det här är bara lojhet, ointresse. Wirfält har ju så mycket annat att göra, gå på modemässan till exempel.
Ska inte en redaktör för en populärkulturell månadstidning gå på modemässan? Såklart. Men vad jag ville säga med min förra text var det här: det är inte möjligt att vara så här aningslös.
Wirfält hävdar att han idkat redaktörskap genom att i efterhand plocka bort inlägg som gått för långt. Plocka bort? Så om besökaren endast en gång hinner läsa sånt som Wirfält själv bedömer som trakasserier så gör det inget? Inte ens om det sker på rutin?
Och inte förrän någon annan säger till tycker Wirfält att det är konstigt att han anlitat en skribent som han måste hålla efter som en förälder håller efter sitt barn? Gör inte si Ken, gör inte så.
Så kan man inte bedriva redaktörskap. Inte om man samtidigt ibland vill våga göra annat än gå på modemässan. Och det vill ju
Wirfält, trots allt. Och det hoppas jag att han vill.
Men bara om journalistik förblir journalistik och inte bara en fråga om estetik, inte bara en fråga om att vara ”kongenial”, ”smart”, ”gränsöverskridande”, ”chockerande”.
Det måste spela någon roll vad man faktiskt säger också.
