Och det var precis vid den här tiden på året som barnmorskan berättade för oss att min flickvän var gravid. Vi ville inte bli föräldrar. En dryg vecka senare fanns inte fostret längre. Vad Bristol Palin vill vet jag inte. Hon är i alla fall inte riktigt i position att inte vilja. Hennes mamma Sarah är vicepresidentkandidat i en valkampanj som aggressivt motsätter sig Bristols och alla andra kvinnors rätt till abort. McCain-kampanjen inser att Bristols situation kan verka lite omänsklig. Att folk kanske uppfattar det som att 17-åringen offras. Därför har kampanjfolket noggrant påpekat att det faktiskt var Bristols "eget val" att behålla barnet.
Det sjuka är, som Ann Friedman påpekade i veckan, att de som hyllar Palins "val" motsätter sig samma val för USA:s alla andra kvinnor.
Abortfrågan är svår, men inte för McCain. När pastor Rick Warren utsatte presidentkandidaterna för ett moraliskt korsförhör deklarerade McCain sin hållning med ett par meningar. "Det räcker nog så" sa pastorn. Barack Obama utvecklade i stället sina tankar kring den svåra frågan. Hans långa och betydligt mer nyanserade utläggning landade i att inte han, utan bara USA:s kvinnor, kan avgöra.

I Sverige är det ofta tvärtom så att aborträttens förespråkare är de som är McCainskt enkelspåriga och i någon enstaka, banal mening slår fast sin hållning. Vissa är också vulgära, som Ung Vänster när de tryckte upp T-shirtar som utan vidare talade om att bäraren "också gjort abort".
Abortdebattens skevhet kan också utläsas i språkbruket. Man talar om abortmotståndare. Det är väl jag också.
Jag är helt för aborträtten, men inte "för" aborter. Jag är inte "för" att de svenska tonårsaborterna är 60 procent fler än i övriga nordiska länder.
Jag tycker det är konstigt att vi som är för aborträtten så sällan talar om det.
Det tycks finnas en rädsla för att en sådan diskussion skulle kunna hota aborträtten. Men den är inte hotad. Det finns numera inte ett enda riksdagsparti som vill inskränka den. Det är försvinnande få svenskar som vill tvinga tonårstjejer att bära och föda barn. Och det kommer inte förändras för att unga lär sig att aborter kan vara jobbiga.
Det förekommer säkert många smärtfria tonårsaborter, min flickväns var inte en sådan. Inte bara för att den var ganska sen, eller för att sjukhuspersonalen var kallsinnig, utan också för att insikten om vad som faktiskt hänt var genuint och oväntat deprimerande både för henne och mig.

Hon ångrade aldrig att hon inte födde barn, jag har heller aldrig önskat något annat, däremot ångrade vi att vi inte hade tänkt oss för. Vi tänkte att det värsta som kan hända är abort och det är ju ingen stor sak.
Ingen har riktigt slagit fast orsaken till svenska ungdomars nonchalans. Det beror i alla fall inte på sexuell frihet.
I Nederländerna, ett av världens minst bigotta länder, är tonårsaborterna en femtedel så få som i Sverige.
Det sägs också att den svenska statistiken kan bero på dålig sexualundervisning i jämförelse med till exempel Finland. Och att killars makt är anledningen. Så är det nog.
Men jag tror också att siffrorna avspeglar den svenska debatten. Man får sällan höra att aborter kan vara jobbiga. En abort känns därför som en väldigt försumbar risk. Och i samma skälvande ögonblick tänker man inte heller på risken för könssjukdomar.
Göran Hägglund har givit Anders Milton i uppdrag att hitta förslag på hur tonårsaborterna kan minska. Det finns faktiskt en hel del att prata om.