Man skulle kunna säga att jag hajade till en smula när hälften räckte upp tassarna i luften. Sossarna i Sumpan lär nu inte vara särskilt representativa för socialdemokratins ideologiska rörelseriktning.
Någon som däremot brukar ha det salivdoppade fingret i luften och med utsökt fingertoppskänsla avlyssnar vindens riktning är arbetarpartiets gamla husideolog, Anne-Marie Lindgren.
När hon på tidigt 80-tal skrev boken "Vad är socialdemokrati?" tillsammans med Ingvar Carlsson förespråkade hon den tredje vägen mellan kapitalism och planekonomi, med lutning åt planekonomi.
Senare blev hon en förnyare och mer ödmjuk inför medborgarens rätt att välja barnomsorg och vårdgivare.

Nu har pendeln svängt tillbaka i och med Anne-Marie Lindgrens nya stridspamflett "Ta tillbaka demokratin!". Lindgrens demokratibegrepp placerar sig någonstans mellan Ingvar Carlssons och Lars Ohlys.
Makt i händerna på enskilda människor är odemokratiskt, makt i händerna på politiker är folkväldet förverkligat.
Hon vill numera stoppa valfriheten och menar till exempel att friskolor utarmar den offentliga utbildningen. Visst skapar det problem för skolorna i deras planering när de inte längre kan räkna hem ett visst antal elever varje år, nu när byråkraterna inte längre sitter vid kontrollbordet. Men för elever och deras föräldrar innebär valfriheten en bättre utbildning. För snart ett år sen släppte Institutet för Framtidsstudier en forskningsrapport som visade att kvaliteten, sen friskolereformen, förbättrats också i de kommunala skolorna.

Anne-Marie Lindgren gör också ett stort nummer av att avregleringen av elmarknaden inte inneburit sänkta elpriser. Hon nämner förstås inte de andra avregleringarna; av posten, taxinäringen och inte minst telemarknaden som inneburit prissänkningar på upp till 75 procent.
Lindgren utelämnar lika påpassligt att elmarknaden avreglerades samtidigt som man genomförde den gröna skatteväxlingen. Om man kompenserar för elskatten ligger våra elpriser tio procent under EU-snittet. Men Lindgren söker sig, lite trevande, tillbaka till socialistisk nostalgi.
Anders Isaksson har sagt att socialdemokratins instinkter driver den mot traditionell populism efter en valförlust. Och inte bara Lindgren, utan också flera ideologiska s-profiler kring till exempel Dagens Arena gjorde en kraftig vänstergir i flyttlassen på väg från Rosenbad.
Som Johnny Munkhammar påpekar i senaste Liberal Debatt har flera LO-förbund övergett den traditionella frihandelslinjen och blivit mer protektionistiska, samtidigt som TCO och Saco i dag har fler medlemmar än hela LO.

Någonstans här tror jag att socialdemokratin måste ta sin utgångspunkt om man vill hitta en roll som betyder något mer än att vara den svenska politikens väktare av folkhemsnostalgi. Det vill säga i en skilsmässa från LO. Förnyelse börjar oftast med ett uppbrott.
Och så länge socialdemokratin inte bryter med den politik som enbart syftar till att abonnera på makten och inte avslutar det korporativa samboförhållandet med fackföreningsrörelsen kommer man heller inte frigöra sig från den neurotiska missuppfattningen att människors liv går att detaljplanera på en politisk nivå.