Försök dig på att analysera humor och du får finna dig i att ha saboterat poängen - själva skojet dör av terapi. Fråga John Cleese.
Men mitt jobb är inte att vara rolig. Och jag tänkte i första hand utreda varför ingen skrattar. Närmare bestämt åt en potentiell president vars pappa var en getpojke. Det är frågan som amerikanska komiker och politiska analytiker brottats med under veckan. Våra yrkesgrupper kan kosta på sig att analysera humor eftersom vi ändå har det ungefär lika kul som Kafka.
Alla som sett David Letterman, Jay Leno eller Conan O'Brien vet att när tv-gycklarna inte längre kan skämta om politiker är det dags för dem att se sig om efter nya jobb. Och nu börjar svetten lacka. Efter 16 feta år med kvinnokarlen Clintons cigarrer och ranchnarren Bush har Barack Obama visat sig vara immun mot satir.
I måndags försökte magasinet The New Yorker, som står demokraterna nära, skoja till det genom att porträttera honom som flaggbrännande terrorist. Inte bara demokrater, också republikaner blev indignerade.
Inte ens late-show-komikerna - Letterman, Leno & co - vågar driva med Obama. "Han är ingen komisk figur", säger Mike Barry, manusförfattare hos Letterman, till New York Times. Är det så? Går det verkligen inte att håna Obama?
Hillary Clinton försökte. Hon gjorde parodi på hans messianska predikningar. Den omtalat humorbefriade Hillary ställde faktiskt till med en hyfsad show. Inte alls poppis. Den lika vassa som hutlösa komikern Jon Stewart driver på samma tema: "Obama siktar på att pryda framsidan av ett mynt." Han fick förklara för sin publik att det faktiskt var okej att skratta. Men blev inte bönhörd. Obama är en fredad ikon.
Kolumnisten Maureen Dowd skriver att detta vid första anblicken kan te sig som en fördel. Men i själva verket blir ytterligare en faktor som förstärker känslan av en löjligt perfekt fasad. Betoning på "löjligt" och "fasad".
Så jag jagar ett skämt. Och mina murvelinstinkter styr mig mot den svenska stand-up-scenens råaste stjärnlöften. Jag ber om hjälp.
Aron Flam siktar lågt, eller möjligen högt: "Barack Obama erkände i sin självbiografi att han snortat kokain. Vilket bekräftar vad vi redan visste genom Bush: kokain är inkörsporten till tyngre poster."
Jonatan Unge menar att alla tänker på samma outtalbara sak. Men medger att han med "alla" kanske menar "jag". Hans bidrag lämpar sig bäst på engelska: "I was trying to come up with an intelligent and non vulgar joke about Barack Obama, but when I sat down to write it, my mind went completely black. BLANK, for fuck's sake, I meant to say that my mind went completely blank."
Skrattar du, bäste läsare? Jag hoppas det. För humor är vår kanske viktigaste ventil mot politiker som tar sig själva på alldeles för stort allvar. Som vill frälsa världen. Så även om vi gillar Barack Obama måste vi ta honom med en rejäl nypa salt.
Och vid gudarna hoppas att USA:s politiska landskap aldrig blir lika sömnigt som det svenska. Där "Parlamentets" olyckliga ande svävar över oss.
Två tredjedelar av de amerikanska ungdomarna uppgavs för några år sedan få lejonparten politisk information från talk-show-värdarnas underhållningsprogram. I Sverige kollade kidsen vid samma tid nästan bara på TV3:s nyheter.
Utan politisk satir stannar det offentliga samtalet.
Eller med Maureen Dowd: Om Obama väljs till president utan att vara det minsta kul är det inte ekonomin som blir deprimerad. Utan alla vi andra.
