Harry Franzén var denna dag i början på april en man som idkade civil olydnad. I protest mot den svenska alkoholpolitiken, som han ansåg stod i strid med EU:s fria rörlighet och konkurrens. När han åtalades för brott mot alkohollagen vid Landskrona tingsrätt visste domarna alls inte vad de skulle ta sig till med denne skånske rättshaverist och hans vinbuteljer, vilket föranledde dem att be EG-domstolen om råd.
Möjligen är det en händelse som liknar en tanke att svenskarna från norra Europas brännvinsbälte stiftade bekantskap med EG-domstolen i ett fall som rörde alkoholpolitiken.

Och jag tror faktiskt att EU:s rykte i Sverige fick sig en rejäl törn av domstolens otydliga utslag (domen menade visserligen att alkoholmonopolet inte var helt förenligt med den fria konkurrensen, men vågade ändå inte gå hela vägen och avskaffa det). Mina, förvisso anekdotiska, fallstudier av besvikna väljare som röstade ja till EU för att spriten skulle bli billigare tyder åtminstone på det.
Så gick det drygt tio år innan det var dags för EG-domstolen att åter göra entré i den svenska offentligheten. Den här gången var det en annan helig ko i folkhemspolitiken som stod i skottgluggen: kollektivavtalen. Socialdemokratin och LO togs på sängen av Lavalfallet där det lettiska företaget fick upprättelse efter Byggnads blockad av skolbygget i Vaxholm. Makten hade plötsligt flyttat till domare i Strasbourg.
Juridikchocken var ett faktum.
Men först lite historia: Det är tidigt 1800-tal och det svenska riket står i spillror, utan tronföljare. Dess östra halva är kapad av ryssen. Då tar "1809 års män" sig själva i kragen och skriver en svensk konstitution.

Den nya regeringsformen byggde på kontinentens liberala idéer om maktdelning, men också inhemska erfarenheter av kungligt envälde under Gustav III när den politiska scenen var avsedd för teaterkungens solospel.
Men senare får en annan juridisk tradition fotfäste i Sverige. Den rättspositivistiska. Den passar socialdemokratin väldigt bra eftersom den lämnar utrymme för politikerna att stifta lagar precis som de vill utan att ta hänsyn till någon författningsdomstol. I denna tradition ingår också den svenska lögnen om juristen som objektiv tjänsteman. Till skillnad från den mer realistiska amerikanska insikten: "Law is policy".
1974 får Sverige en ny regeringsform som inte längre utgår från principen om maktdelning. Den var ägnad att stärka demokratin, i socialdemokratisk tappning, på bekostnad av den enskildes rättigheter.
Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna avfärdade Olof Palme som den svenske toppjuristen "Gustav Petréns lekstuga".
Rättspositivismen satte sig snabbt. De nyutexaminerade juristerna på 80-talet fick se domarna himla med ögonen om de dristade sig att prata rättigheter.

Men när Sverige gick med i EU förändrades i ett slag spelreglerna. När Harry Franzén förlorade sitt mål om alkoholpolitiken drog säkert många politiker en lättnadens suck - och kanske några supar för att fira. Men baksmällan blev tung. I dag måste Sverige inte bara anpassa kollektivavtalen så att företag från andra EU-länder inte diskrimeras. Också spelmonopolet är hotat. Och något säger mig att sista ordet inte är sagt om alkoholen heller.
Jurister har förstås också sina dagordningar. Den svenska lögnen om den objektive juristen hjälper oss i mycket liten utsträckning att förstå den nya spelplanen.
Men maktdelning är alltid bättre än maktkoncentration. Och mänskliga rättigheter som skyddas av oväldiga domstolar är, i motsats till vad Olof Palme menade, ingen lekstuga.