I Sverige spikar partierna relativt obehindrat sina listor. I Finland bestämmer väljarna själva vilka som ska sitta i riksdagen. Och visst röstar de på kändisar. Till exempel på skönhetsdrottningen Tanja Karpela - Miss Finland 1991 och senare kontroversiell kulturminister. Karpela fick 2005 års "Big brother"-pris för att hon ville blockera internet på skolor och bibliotek.
Det är nu min parallell blir lätt skruvad. För där Karpela var ärlig i sin konservativa mission har Sveriges halvmesyr till personval skapat en bisarr paradox. Västvärldens mest anpassliga principdrivna politiker: Fredrick Federley. Liberalen som blev 2008 års "Big brother".
Federley är dokusåpahögern personifierad. En höger som PR-konsulten Dominika Peczynski sommaren 2004 lanserade i Expressen för att ge popvänstern en match.
Som den färgstarke retoriker han är slog han i trendkänsliga liberaler att han var en principfast politiker. Han kommunicerade bra.

Men så för något år sen uppstod ett glapp i kommunikationen. Trots många varningar från liberala företagare öppnade Federley tillsammans med Dominika Peczynski en salladsbar på Stureplan. I protest mot kollektivavtalet. Det slutade förstås i katastrof. En halv miljon är man skyldig fordringsägarna. Skattebetalarna får pröjsa de anställdas löner. Som tillhör Federleys och Peczynskis familjer.
Vad säger vår principfaste liberal? Han säger att eget ansvar inte hör hemma i en marknadsekonomi. Att han som ung riksdagsledamot, snart med nästan 53000 i månaden, singelboende i Stockholms innerstad, inte har råd att betala ett korvöre själv.
Lika nonchalant är han, en kort tid senare, kring den historiska FRA-omröstningen. På bloggen skriver han: "Kan ju bli gravid eller bara vara där och rösta ja. Vem vet. Den dagen den sorgen." Sorgen kom, mycket riktigt, den dagen. Federley skickade ett textmeddelande på nallen till de oppositionella folkpartisterna: "Jag lägger mig om ni gör det."
När de vägrade sålde han ut sina ideal mot att övervakarna på FRA i sin tur ska övervakas av en parlamentarisk kommitté. Befolkad av ärans män som Fredrick Federley, får man förmoda. Dessutom ljuger han om att tilläggen till lagen är hans egna när de i själva verket är folkpartiets. För egen del reduceras Federleys motstånd alltså till att ha yrkat på att folkpartiets brasklapp ska in i lagen.

Ändå förmår Federley Dagens Nyheter att hjälteförklara honom efter FRA-omröstningen och dagen därpå får hans vapendragare i centerns riksdagsgrupp, Annie Johansson, gråta ut i ett DN-porträtt kliniskt befriat från kritisk ansats. På nätet är det inte lika lätt att gömma sig bakom pajaskonster.
Visst är det så att nätkampanjen mot Federley på sina håll bara uttrycker lumpet böghat. Men där finns också en sällan skådad kraft i en liberal resning bland nätanvändare, de som nu alltså ska övervakas av FRA. På Facebook tappar Federleys grupp medlemmar som en strävhårig Jack Russel hårar. Bloggosfären kokar och Federleys valkrets i Stureplanscentern är decimerad.
Men så är det. En dokusåpa håller bara så många säsonger. Centern dansade en sommar med liberalismen.
Men nu när blommorna i midsommarkransen vissnat är det gamla bondepartiet visst inte lika hett längre. Fast det kändes så storstad.
Centern bor inte ens längre vid Stureplan. Det är dags för liberalismen att göra slut.